fredag, september 30

10 års yrkesliv på ett golv

Jag la ut dem allihop på golvet, och ställde mig för att titta på dem som ett annat miffo. Kanske var det ett försök till någon slags självhjälp (kära lilla huvud, du har gjort det tjugoen gånger, du kan göra det en tjugoandra också). Kanske var det bara för att jag ville se dem. Jag vet inte. Skit i det.

I år är det 10 år sedan jag fick mitt första bokkontrakt. TIO ÅR!!! Så sjukt.

En gång när jag var nitton år var jag på vårt favoritfik i Växjö med min kompis Fredrik och åt väl en vegetarisk Casalinga, för det gjorde vi ju jämt. Jag sa: "Jag vill vara där Meg Ryan jobbar i 'You've got mail', den barnbokhandeln, allt det vill jag ha runt mig. Fast jag vill kanske hitta på böckerna själv. Och så ska man kunna köpa kakor." Och han sa: "Du kommer ju göra det. Det är ju det som är så sjukt. Du kommer hitta på finurliga, pyssliga, skitfina grejer som kanske vecklar ut sig till ett typ 3D-dockskåp när ett barn öppnar bokpärmarna, MAN BLIR FAN PROVOCERAD NÄR MAN TÄNKER PÅ DET, men det kommer bli så."

Jag minns detta ordagrant för att jag kanske aldrig har blivit gladare i mitt jordeliv.

Det är märkligt hur det kan kännas så dubbelt att titta på dem. Att man kan vara hundra procent vansinnesstolt och känna nästan... skam samtidigt. Som att alltid vilja ha dem framme, men bara våga titta på dem genom ett kisande, jävligt kritiskt öga. Det känns inte alls självklart att jag kommer kunna (nej, våga) skriva en hel bok igen. Och samtidigt känns det helt otänkbart att inte.

Tio års yrkesliv på ett golv.

Det ryms i en ruta, det är inte mer, jag vet inte om jag tycker det räcker.

Men jag har gjort allt det här.

Det är också det.

måndag, september 26

Dödens lammunge

Ligger i sängen, snyter fram sår under näsan, knaprar ipren, somnar med nässprayet (mentol!) i handen ibland, vaknar av luftrör som piper. Min mamma sms:ar: "Är du så sjuk nu så du får ligga still och bli ompysslad?" Jag svarar: "Men faktiskt!"och väntar mig nästan ett "Grattis!" tillbaka. Det är aldrig, aldrig, aldrig jag som är sjuk i det här hemmet. Om jag ligger absolut stilla så jag inte känner av trycket från bihålorna är det nästan lite härligt.

Säg det inte till nån.

Kanske ska jag lyssna på P3 Dokumentär om grupp 8 och känna mig som en lat samhällsmedborgare som inte engagerar mig mer än jag gör, för det tänker jag mycket på. Hur hann de ensamstående mödrarna med sin politiska kamp, när skrev de sina plakat, när var de på sina möten, jag hinner knappt plocka undan på köksbordet efter maten innan kvällen är slut? Hade dygnet flera timmar? Vad är det som ändrats?

(Inget? Det är bara jag som är lat?)

Imorgon tänker jag vara lite sjuk till.

Sen tänker jag vara frisk.

Kul för er att veta, no?

lördag, september 24

När en femåring styr upp familjens rutiner kring handling

"Nu ska jag säga allting som är gott här inne på affären, mamma. GODISET är gott. GLASSEN är god. LÄSKEN är god. Och SÅNA DÄR OSTHJÄRTAN är goda. Men all mat som ligger här överallt? Den behöver vi inte. Mat tycker jag faktiskt vi kan börja köpa på pizzerian."

Post bokmässan

Jag började känna mig halvsjuk i samma sekund som vi satte oss på tåget från bokmässan, jag och Johanna, och nu går jag omkring här i mina raggsockor med frossa och halsont och snor all over the place. Det slår aldrig fel. Jag har sovit middag i tre timmar.

Men själva mässan blev ändå oerhört bra till slut. Vi var där för att prata om podden, skåla in premiären på ett mingel, och leda en rad olika intervjuer med andra författare på scén. Och! Kanske nästan viktigast: Titta efter människor i folkvimlet som bar en Bladen brinner-tygkasse och peka uppspelt varje gång vi såg en och säga "titta, där går en fantastisk människa!"

Det är så sjukt roligt med allt stöd vi får kring det här himla programmet. Både innan, och nu när första avsnittet är släppt, ni lyssnar ju? Och kommer fram och säger hej och heja, äntligen pratar någon barnböcker. Det är så himla generöst, jag blir skitglad.

En härlig stund i livet igår låg vi före Filip & Fredrik på iTunes topplista. Och före Liv Strömquist. Och före Ebba von Sydow. Den där topplistan works in mysterious ways, så det säger nog egentligen inte så mycket, men se fall jag bryr mig. Passar på att känna mig helt sjukt poppis, snyter mig, kryper ner under täcket, har frossa, tänker på avsnitt två, tre, fyra, fem, och så vidare in i typ evigheten.

torsdag, september 22

Premiär för Bladen brinner #1 - Små fluffiga lamm

Iiiiiih! Let's do this. NU FINNS FÖRSTA AVSNITTET!

Bladen brinner är ett program för dig som är vuxen och känner ett behov av att once in a while få boktips för barn och unga. Kanske är du förälder? Pedagog? Farfar? Bara allmänt intresserad av litteratur?

Det är jag och Johanna Lindbäck som står bakom podden, men det är verkligen inte bara vi som snackar. Tanken är att varje avsnitt (ungefär 30 minuter långt!) ska ha minst 3 olika inslag - intervjuer, reportage, boksamtal. Lite som ett magasin om barn- och ungdomsböcker, liksom.

I det här allra första avsnittet har vi varit hemma hos Barbro Lindgren i hennes hus på Öland, och pratar om "Bladen brinner" (boken) och hur hon (Barbro) blev deprimerad som 10-åring och gick hem från skolan för att det kändes så ledsamt att sitta kvar. Vi har också pratat med Mårten Sandén, om varför han återkommer till temat sorg i sina barnböcker, och varför vuxna vill att barn bara ska läsa om små fluffiga lamm. Och så diskuterar vi den splitter nya bilderboken "En sån dag" av Sanna Borell, och undrar varför vi har så höga krav på bilderboksmammor. HOPPAS DU GILLAR!

Du kan lyssna direkt här, genom att trycka play. Eller via vår sajt, iTunes, Acast, Soundcloud och så vidare.

tisdag, september 20

Året med Millennium

Alltså, har ni sett K Special om David Lagercrantz och släppet av den fjärde Millenniumboken? Känner ren och skär ångest och får flyktkänslor i hela kroppen av att se den. Käre nån. Han måste åka ut i skogen, den där David! Sätta sig och stirra på en horisont! Odla sina krukväxter! Nåt! Så förstummad över hur han ens orkar närma sig en dator för att skriva efter det här året. Plus: Så väldigt intressant att få se känslorna all over the place, när han sitter och blundar i taxin på väg till presskonferensen och vill skita i allt, när han gråter ömsom av panik, ömsom av trötthet, ömsom av lättnad, när han känner hybris framför datorn, när han får se omslaget på boken första gången och gömmer ansiktet i händerna. Alltså, HERREGUD, stressen bakom det där boksläppet. Orkar knappt ens tänka på't.

#teamaniston at your service, typ tolv år senare

Få se nu, har jag tänkt någon tanke som inte har med podd eller bokmässan att göra som det går att blogga om? Nej? Nej. Kära nån, alltså, mitt huvud just nu: Så himla enkelspårigt. Det enda övriga jag lyckats snappa upp och engagera mig i är detta: 1. BRAD PITT OCH ANGELINA JOLIE SKA SKILJA SIG!!! (tipstack hela internet) 2. Polly (godiset) lanseras i ny smak som är: Päron, polka, mörk choklad (tipstack @jossibaloo) och jag vill äta dem, inhalera dem, fylla ett badkar med dem och dyka ner i dem, 3. Inget.

Jo, att mina krukväxter sakta håller på att dö typ allihop? Min teori är att de inte gillar vårt vardagsrum sen vi målade det grönt. Det är en ganska klen teori. Men nu har jag i alla fall planterat om dem, talat ömt med dem och ge dem näring som livsuppehållande åtgärd och NU HOPPAS VI PÅ DET BÄSTA PEOPLEZ, I need them krukväxts to handle the höst, det gör jag verkligen.

Gud, kommer ni ihåg Brad Pitts och Jennifer Anistons bröllopsfoto ens? Alltså, googla, så himla fint.

fredag, september 16

"Och så bor vi i ett gammalt rangligt hus, som luktar ruttna äpplen"

Min unge har haft sitt livs första läxa i skolan den här veckan. Matteuppgifter som skulle göras digitalt på datorn. Vi gick ut hårt genom att glömma läxan totalt, komma på den precis innan vi skulle gå till skolan i morse, stressskrika på varann i köket, kasta oss över datorn, instruera barnet att "räkna skitsnabbt!!!" och när han började gnälla efter typ 120 mattetal på sju minuter snäsa "så här är det att ha läxor, sluta gnäll, RÄKNA!!!". Nu är den läxan loggad som "utförd" klockan 07.59, vilket i runda slängar är 13 minuter innan det ringer in på skolan. En vild gissning är att mitt barn kanske redan hatar läxor.

Aja.

Man lever och lär och glömmer det mesta.

Igår var samma unge hos skolläkaren och talade om att han "bara får sylt till frukost. Alltså på mackan? Förutom på helgen, då får jag nutella och sylt. Och så får jag titta på youtube i flera timmar."

KÄMPA, BJÄRBO/EDMANS!

torsdag, september 15

Bladen brinner #0 – Om en liten vecka

Det är en liten ynka vecka kvar tills första avsnittet av Bladen brinner släpps, och nu finns vi på iTunes och Acast och gud vet alla ställen. YEAH!!! Vi har lagt upp en kort inför-podd där vi berättar varför vi gör podden, vilka vi samarbetar med, och förklarar lite om vad man kan vänta sig om man tänker lyssna sen. Plus att man kan tjuvlyssna på musiken i podden, ju! (Den är gjord av Håkan Lidbo.)

Här kan man trycka play:


Eller så går man in på vår sajt, bekantar sig, stretchar lite, LADDAR JÄRNET INFÖR TORSDAG OM EN VECKA, och lyssnar därifrån.

Puss, puss.

onsdag, september 14

Bland hästbajs och stöv

Bild ur "Halsen rapar, hjärtat slår - rim för 0-100 år" av Emma och Lisen Adbåge.
Hej från hög på häst! Eller ja, det lät ju som det lät. Jag menar bara att jag varit i stallet och att det var fantastiskt. För några veckor sedan trodde jag att min (ganska nya) ridskola hade lagt ner sin ridskoleverksamhet (precis som min förra) och att jag inte skulle få rida i höst. Men så ba: VAR DET INTE SÅ!!! Skrek typ rakt ut av glädje när jag fick reda på't.

Idag har jag haft höstens första ridlektion. Den var så här: "Idag ska vi bara tölta. Alla som har travat när lektionen är slut har gjort fel. Börja korta ihop era hästar."

Och som genom ett freaking mirakel (läs: en häst som älskar att tölta) gick ungefär allt rätt. Varje gång jag red förbi den stränga ridläraren sa hon "bra, Lisa!" (förutom en gång när hon väste "hälarna!!!"). Och när hon sa "perfekt takt, det är en jättebra tölt du har nu, du skulle bara behöva få honom i lite lägre form" och jag frågade "hur gör man det då?" och hon sa "jobba lite mer med innertygeln, och led ut yttertygeln och driv på framåt" så gjorde jag det och DET FUNKADE?!?

Åh, herregud så roligt.

Jag tycker fortfarande det är otroligt svårt att känna när det blir rätt, och i efterhand fatta vad jag eventuellt gjorde för hjälper för att det skulle bli så. Satt jag plötsligt bra? La jag plötsligt vikten rätt? Skänklade jag plötsligt på rätt ställe, på rätt sätt? Kommer jag att kunna göra samma sak igen? Ingen vet. Jag låtsas ibland att jag har 100% koll när ridlärarn säger "känner du nu vilken feltakt du har?" eller "märkte du skillnad nu när du gjorde så?" men oftast har jag fan ingen aning, ibland vet jag inte om jag har tölt eller trav ens.

Men jag älskar verkligen att få vara i stallet, och jag kämpar på. Kanske finns det ingen annan timme i veckan när jag koncentrerar mig så mycket som jag gör när jag rider, och det finns definitivt ingen annan timme som är så fri från annat: ångest, flimmer, fem tusen saker som studsar i skallen.

tisdag, september 13

ROFL

Har haft en kulturell temakväll här, helt omedvetet. Såg "Bad moms" på bio, satte mig på pendeln, lyssnade på senaste "En varg söker sin pod" SOM OCKSÅ HADE SETT BAD MOMS!!! Som att ha en egen liten filmcirkel på väg hem. Det var myz. Filmen var kass, kanske 1,5 mammahjärtan OBS ATT JAG ANVÄNDER ORDET IRONISKT FÖR DET ÄR MITT HATORD av 5 möjliga. Liv tyckte 2 av 5 i podden, men det tyckte jag var för generöst, den var helt ärligt knappt ens kul. Förutom i scenen där de är och handlar. Då skrattade jag helt orimligt mycket. Det är inte säkert att det beror på att scenen är rolig dock, det kan också vara jag som har löjlig humor. Avgör själva.

Mina tre största skrattfester i modern tid annars är: 1. Happy Gilmore.

2. Scenen i Bridesmaides där Kristen Wiig demonstrativt kör förbi polisen och försöker få hans uppmärksamhet genom att låtsasdricka sprit ur en flaska.

och 3. Scenen i This is 40 när Paul Rudd är nåt så jävulskt politiskt inkorrekt och härmar den österländska läkarens brytning.


I icke modern tid var min största skrattfest Ensam hemma två, i scenen där ungen ligger på taket och slänger tegelsten på tegelsten i huvudet på inbrottstjuven.


SÅ ATT.

Ni behöver väl inte lita på mitt omdöme någonsin igen.

måndag, september 12

Snart nu

Skapade just eventet "första avsnittet släpps" på Bladen brinners facebooksida och fick sen akut lägga mig ner och hyperventilera lite i en kudde. Så jädra snart nu! 22 september har podden premiär. Jag är mycket uppstressad och exalterad och panikslagen och uppe i varv över detta faktum. Det är väldigt kul att jobba med den (och det är ju tur, med tanke på att jag knappt gör annat), men också mycket och tidskrävande och ganska svårt och vä-hä-hä-häldigt fyllt av prestationsångest.

*hick*

JA, JA.

På bokmässan SOM ÄR OM NÄSTAN BARA EN VECKA OMG OMG OMG!!! ska vi ha ett mingel som börjar med författarintervjuer på scén (Pija Lindenbaum! Emma Adbåge! Alex Gino! Sara Ohlsson!) och sedan fortsätter med kall öl och skål för podden, litteraturen och kanske även livet. Vi minglar ihop med Lilla Piratförlaget, och alla som är på mässan på torsdagen är välkomna. 16.30 på Piratförlagets scen börjar intervjuerna.

Ska även: Intervjua Ulf Stark på Vi Läsers scen (klockan 14.00 på torsdagen).

Samt: Berätta om podden lite här och var, till exempel på Ung scen på fredagen. (17.00)

Och: Stirra runt med glasartad blick.

Ja, jädrar. Det kommer bli roligt. Om jag fortfarande lever och andas när mässan slår upp dörrarna kommer det bli roligt. Det kommer det. Det kommer väl bli roligt? Jo.

*hick*

fredag, september 9

Sicken massa post

First things first - diademgate blev ingen diademgate, det blev en helt vanlig tisdag. Diademet satt fortfarande på plats i håret när jag kom till förskolan för att hämta Svante, och sen var det var inte så mycket mer med det. Han sa att det hade varit skönt att inte ha luggen i ansiktet. End of story.

(Får man anta? Han har inte haft det på sig sen dess.)

Han är en så rolig person att ha omkring sig ibland, den där. Idag, till exempel. Båda barnen är halvsjuka och har varit hemma, och jag har halvjobbat med att förpacka saker i kuvert nästan hela dagen. Rufus bara: Yeah, yeah, gör du det, jag bryr mig inte, jag går upp på mitt rum och räknar ner minutrarna tills det är speltid. Svante bara: Packa kuvert, säger du? Intressant. Jag kanske kan hjälpa till? Och sen satte han sig på golvet bredvid och fick i uppgift att klistra dit frimärken, och sen gjorde han det i tre timmar under konstant småprat. "Jag kämpar på, mamma. Det är verkligen många kuvert. Jag jobbar som en galning. Nu lägger jag de här på hög! Kolla vilken stor hög! Behöver du fylla på med nya kuvert? Det fixar jag! Inga problem! Oj, oj, oj, vad vi håller på. Si-ck-en massa post, mamma."

Han fick femtio öre per kuvert.

Han tror kanske att det var för frimärksklistrandet, men det var banne mig mer för pladdret.

tisdag, september 6

Om diadem och annat tjafs

Mina barn är så sjukt söta när de sover. Detta säger jag inte som ett tokroligt uttalande i stil med "SKOLAN ÄR BÄST! på sommaren" (som jag för övrigt hade tryckt på en rosa keps med plastskärm när jag var åtta), det handlar inte om att de ligger still eller är tysta eller allmänt ojobbiga när de sover, det handlar om att DE ÄR SÅ JÄVLA SÖTA BARA, jag blir galen. Varje kväll när jag går in för att kolla så de sover ligger de där i enda stor gosig hög och är urgulliga med någon liten naken arm slängd över brorsan och håret på svaj och kinderna helt varma, jag får hejda en impuls att fota dem och/eller böja mig ner och trycka in näsan i de där kinderna 100% av gångerna, gnyyyyy.

Det om detta viktiga.

Svante gick till förskolan med diadem i håret. Han vill inte klippa luggen men tycker ändå den är svinjobbig att ha i ögonen, så jag tipsade om att det finns diadem här i världen och visade honom ett och han älskade det. Det första som hände när han kom in på förskolegården i morse var att en av hans kompisar frågade varför han såg ut som en tjej. Det blir mycket intressant att se om diademet sitter kvar när jag hämtar honom i eftermiddag. Om hans "det är coolt, kolla vad snygg min lugg är nu, jag älskar diadem" har förvandlats till något annat och vem jag i så fall ska ryta på.

Det finns så mycket att ryta på.

Ibland skrämmer det skiten ur mig mig att de ens måste gå upp ur den där sängen, att man måste väcka dem på morgonen och skicka ut dem i världen, att de inte bara kan få ligga där med sina mjuka kinder och håret på svaj med en naken arm över sin brorsa och känna sig skitcoola i sina diadem i evig tid.

söndag, september 4

Om inget, från ett torpkök

Hej från ledbruten i torpkök, jag har spettat upp sten. Det här kan jag säga om det: sten är lite som isberg. Man ser kanske en femton 20 x 30 centimeter stora stenytor sticka upp ur marken precis där man vill ha sina utemöbler och tänker "nu har jag retat mig på de här hanterbart stora stenarna i tio år, nu lyfter jag upp dem". Och så tar man fram spettet och börjar jobba, och så visar det sig att de hanterbart stora stenarna i själva verket är stora som mindre berg under ytan. Hel-ve-te vad trött jag var när jag var klar. Trött och mycket, mycket nöjd.

Det är väldigt skönt att vara här.

Jag glömmer ofta det när jag är hemma, för jag hatar att packa och komma iväg, och tror jämt att helger utan något inplanerat hemma är mina bästa helger, men det är de faktiskt inte alls, kanske är det här fortfarande mina bästa helger, de på torpet. Här händer det att jag gör saker som: Sitter på golvet i två timmar och glor på en eld. Går och lägger mig vid nio och läser bok tills jag somnar. Plockar svamp. Lägger mig ner på kökssoffan och räknar plankorna i taket. Sover middag när jag borde diska. Har raggsockor.

Vilar, kallas det väl. Vid sidan av "spetta sten" är "vila" något jag tror var exakt vad som krävdes av denna helg för att mitt huvud inte skulle implodera.

Kuriosa: Vi har så mycket dovhjort här att det inte finns ett enda äpple kvar på marken under äppelträden, bara bajs och klövavtryck. Hov? Klöv? Hov? Klöv. Svante mötte en (hjort, inte klöv. Eller ja, hjort inklusive klöv, får man anta) utanför ytterdörren  när han skulle ut och kissa igår morse.  Det är stora djur. Med imponerande horn. Kolla själva. De har gjort en liten passage åt sig själva genom häcken, och där går de på led, in och ut i vår trädgård, som om de ägde stället.

Kuriosa 2: Jag läser "Flickorna" av Emma Cline.

Kuriosa 3: Jag är förkyld. Varje gång jag snyter mig låter jag som en trumpet, och om mamma hade varit i närheten hade hon tänkt "du låter som min pappa" när hon hörde det och jag hade vetat att hon tänkt det innan hon sa något och snässuckat "ja, ja, ja, jag låter som morfar, jag vet, du har sagt det", som vore jag tretton.

torsdag, september 1

Pajer vi minns


Hörde jag "kan man få recept på de där pajerna"? Klart ni ska få recept på de där pajerna! Getostpajen med salta kex och rostade frön hittar ni här, fast snåla inte sådär med fröna. 2 dl? Pah! Jag tog i alla fall säkert 3.

Potatispajen är ungefär samma potatispaj som vi har med i Mera vego (på bilden), fast ändå inte. Där fyllde vi den med sparris och soltorkade tomater och färskost. Nu hade jag i gula kantareller och sherrycrèmefraiche istället. Med risk för att jag glömt något, och med inte alls speciellt precisa mått:

Du behöver:
10-12 potatisar (delikatesspotatis är bra, men färskpotatis funkade obviously också)
1 gul lök
1 vitlöksklyfta
Så mycket gula kantareller du känner att du kan avvara. En liter färska? En påse från frysen?
Salt
Peppar
Chiliflakes
2 dl crème fraiche
typ 3 msk sherry
lite riven parmesan
2 plattor smördeg
Färsk timjan

Gör så här:
1. Ta fram smördegsplattorna ur frysen så de får tina lite medan du gör allt annat. Sätt på ugnen på 200 grader, eller vad som nu står på förpackningen.
2. Tvätta och koka potatisen med skalet på. Den ska bli mjuk men absolut inte överkokt. Hellre kokt i underkant i så fall.
3. Dela och stek kantarellerna i smör. Hacka lök och vitlök, och fräs tillsammans med kantarellerna när de vätskat ur. Krydda med salt, lite hackad färsk timjan och någon liten nypa chiliflakes. Skvätt en matsked sherry över och dra stekpannan åt sidan.
4. Blanda crème fraiche med resten av sherryn och krydda med lite salt och peppar. Du kan också ha i lite riven parmesan. Och med "lite" menar jag kanske... 2 matskedar?
5. Nu kanske potatisen kokat klart? Skär den i centimetertjocka skivor.
6. Smörj en pajform, och lägg ut potatisrundlarna i den. Snittytan på potatisen ska vara neråt, för du ska vända på pajen sen, och du vill ju naturligtvis gärna att den ska se ut ungefär som på din målbild.
7. Lägg över kantarell & lökblandningen. Klicka ut crème fraichen. Bred ut den så gott du kan, det är inte så noga.
8. Kavla ut smördegsplattorna och täck hela pajen med dem. Ena plattan på halva pajen, andra plattan på resten. Vik ner kanterna mellan fyllningen och pajformen som när du stoppar in ett täcke.
9. Grädda i ugnen tills smördegen fått fin färg. Det tar kanske 15-20 minuter?
10. Låt pajen svalna i en kvart eller så, och vänd den sedan upp och ner med hjälp av ett stort fat eller bricka. Det gör ingenting om några potatisbitar lossnar i vändningen, du kan "laga" pajen rätt enkelt genom att pilla dit dem igen.
11. Garnera med färsk timjan.

Getostpajen äts kall, men potatispajen äts med fördel varm.

onsdag, augusti 31

Onsdag, 14.20

Och antiklimaxet (så heter det inte va?) som sedan infaller när man bestämt sig för att tacka ja till den där härliga kontorsplatsen man velat ihjäl sig kring, OCH DET KANSKE ÄNDÅ INTE BLIR NÅGOT?!? (Vi är för få.)

Ja, ja, ja.

Idag ska jag intervjua Cornelia Funke. Imorgon ska vi spela in det första avsnittet av Bladen brinner. Snart är det bokmässa. Mitt huvud är ett gytter.

Men vi fixade kräftskiva i en av nästan-kollektivets trädgårdar igår i alla fall, de har ett lusthus, så utomordentligt gulligt. Nytt lifegoal: Ha lusthus. Jag gjorde två pajer på grund av äter inte kräftor. En hade potatis + kantareller + sherrycrèmefraiche i sig. En annan hade salta kex + getostkräm + rostade frön i sig. Båda var på gränsen till +++++ skulle jag ödmjukt vilja påstå, och till det fick man kronärtskocka och rödbetssallad. Klockan halv tio bar vi hem barnen och de tomma pajformarna och somnade.

Nu ska jag testa ljudutrustning. Min mejl har kukat ur.

Hejdå.

måndag, augusti 29

Kontorets vara eller icke vara

Jag har blivit erbjuden ett plats på ett frilanskontor här i Gnesta. I en jättefin lokal, två kilometer från mitt hus, med trevliga människor. Och jag kan inte bestämma mig för om jag ska ta platsen eller inte. Vill jag jobba från ett kontor, eller vill jag jobba hemifrån? HUR FAN SKA JAG VETA?

(Ja, jag är medveten om att det är en lyx att kunna välja. Och att det finns större problem i världen än mina arbetsförhållanden.)

Å ena sidan har vi detta: Jag är en människa som älskar mitt hem hett och innerligt och har ett stort behov av att vara (hemma) själv. Det passar mig alltså väldigt bra att jobba hemifrån. Dels för att det verkar vara det enda sättet för en människa med familj att regelbundet få befinna sig i sitt hem helt själv, och dels för att jag faktiskt jobbar (åtminstone skriver bok) som bäst från soffan. Och att man får ha mjuka kläder på sig! (Läs: pyjamas.) Mm... mjuka kläder. Varje gång jag kommer hem helt slut som artist från en föreläsningsdag på någon skola i någon del av landet känns det som att vira in sig i ett duntäcke att bara tänka tanken: Imorgon får jag jobba hemma. Själv.

Å andra sidan har vi detta: Jag är också en människa som (åtminstone just nu) har en tendens att bli nedstämd och känna mig isolerad, och det här är typ den enda grejen som jag har kommit på som (ibland) hjälper mot känslan av att leva instängd i en bubbla: Att duscha, klä på mig kläder, gå ut, och interagera med folk jag gillar. (Alternativt: Skita i att duscha, klä på mig ridkläder, gå ut, och interagera med hästar jag gillar.)

Och tiotusenkronorsfrågan då: Blir jag en gladare människa av att (stora delar av tiden) jobba hemma (med mjuka kläder), och få chansen att vara själv stora delar av dagen? Eller blir jag en gladare människa av att skaffa ett kontor, och dagligen tvingas duscha, klä på mig, och interagera med folk jag (förhoppningsvis) gillar?

Ingen vet.

Ska sluta tänka på det här snart och bara fatta ett beslut, förslagsvis det enda rimliga: "Jamen, prova? Det är ju bara tre månaders uppsägningstid, vad fan, sluta älta!!!", SKA BAAARA VÄNDA OCH VRIDA PÅ DET NÅGRA GÅNGER TILL och kanske skriva ett skitlångt blogginlägg om det först, hej hej.

torsdag, augusti 25

Om det här med research

Det här kan jag ju prata lite om, det var länge sen: skriv! Det går långsamt med den där boken jag skriver på för tillfället, för jag ägnar mig på heltid åt att känna stress inför podd, (ja, och jobba med podd). Men jag gör research inför skriv! Och jag tänker! Det är två väldigt nödvändiga grejer ändå.

Min research består hittills av att prata med människor om panikångest. Jag vet inte riktigt vad som hände med "jag ska skriva en glad, fluffig bok om pirrig kärlek", men nåt hände, så nu handlar den om panikångest. Också. Tror jag? Man får se.

I förrgår fikade jag i alla fall med en ung person som jag fått tag på som kunde tänka sig att berätta: hur hen upplever en panikångestattack, vad som hände när hen fick en attack i skolan, vad hen tänkte, kände, gjorde, sa till sin omgivning första gången det inträffade. Så sjukt värdefullt för mig, och vansinnigt snällt av personen i fråga.

Har även en dejt med en psykolog inbokad i ärendet.

SÅN LYX! Att få välja ett ämne man är intresserad av, prata med folk om det, och lära sig grejer, PÅ ARBETSTID, älskar mitt jobb.

Livet från den ljusa sidan

Jag vet inte om man ska börja frukta för sitt liv när ens avkomma med hopp i blicken utbrister: "Mamma, om du och pappa dör? Ärver vi era grejer då? Till exempel BÅDA era datorer? Fatta! Två datorer."

Vi får se om han låter oss leva.

Annars då?

Jag är på den här nivån: Var tvungen att blinka bort tårar (!!!) när det trillade in ett krav från biblioteket, "lånetiden har gått ut för nedanstående lån, vänliga hälsningar" i inboxen nyss för att jag inte kunde ta att någon skällde på mig.

SÅ ATT.

Kämpa, Lisa.

söndag, augusti 21

Har även en liten behållare för alla målarpenslar. Och en för tumstockar.

Så, jag har sorterat skruv idag. Också en himla söndagssyssla. Men vi har städat i källaren, och jag tog mig an pannrummet/verktygsrummet, och där var allt så här: EN STOR HÖG MED BÖS (och under allt ihop ett lager med spilld pellets). Nu är både bös och pellets borta. Alla verktyg fått en plats och spikarna ligger i lådor för spikar, och skruvarna ligger i lådor för skruvar, och borren ligger i storleksordning och det finns ett bord där man kan stå och hamra på grejer och allt känns härligt.

Jag hittade till exempel 100% av allt jag letade efter i vredesmod igår när jag satte upp hyllor i skafferiet! (Var är vattenpasset? HAR VI INGEN SKRUV? Men huuuuur kan alla tumstockar vara försvunna? Etc.) Det var i och för sig ett dygn för sent, men ändå glädjande.

Här är ett faktum: Vi är rätt dåliga på att hålla den där sabla källaren i schack. Det beror på att det enda man vill när saker ska ner dit är att lägga dem överst i trappan och sen sparka ner dem för trappstegen och snabbt stänga dörren till källaren och glömma att den finns pga orka gå ner och sortera grejerna och lägga dem på sin plats med en gång. Gissa vad? Källaren blir mycket snabbt EN STOR HÖG MED BÖS om man gör så.

Testa inte hemma.

Eller gör det för all del, men jag tänker inte komma dit och städa åt er sen, jag har sorterat skruvar från all over the place så det räcker för ett år framöver.

fredag, augusti 19

*viftar med flagga*

Hej och välkommen till sportbloggen.

Speciellt ändå att följa ett OS via freaking radiosporten på grund av ORKA HÅLLA PÅ ATT TECKNA SKITDYRA JÄDRA SPORTTEVEKANALER HELA TIDEN, vad f-n hände med att vanlig hederlig teve naturligtvis hade alla OS-sändningar?!? Det är märkligt att det inte rasas mer över det här, tycker jag. När det nu rasas över precis allt annat, menar jag.

Ja, ja, 2016 är mitt radioår, jag har till och med börjat vakna till (klock)radio, det är mysigt. Häromdagen lyssnade jag på två timmar golf. Det var eventuellt det långsammaste jag lyssnat på i hela mitt liv. "Hål femton, alltså." - paus - "Han går ut mot bollen." - paus - "Nu sätter han sig på huk." - paus - "Han tittar på bollen." - paus - "Han tänker." - paus - "Han vrider på huvudet mot sin caddie." - paus - "Och så reser han på sig igen." Etc, etc, etc, och då hade det gått typ en kvart. Ändå märkligt nog sjukt spännande?!?

Fotbollssnacket nu däremot, snabbare än ljuset, får kämpa som ett litet djur här för att hinna hänga med. Det enklaste för alla radiosportslyssnare hade ju helt klart varit om båda lagen kunnat tänka sig att spela i slow motion, meeeeen, verkar inte aktuellt? Vänjer mig väl kanske snart.

JALLAFALL: HEJA SVERIGE!

Vilken valör det än blir på medaljen är ju dessa fotbollsladies så jädra mäktiga att man blir lipfärdig.

tisdag, augusti 16

Also:

FOTBOLLEN!!!!!!!

Älskar att tidningen Chef twittrade ut en bild på Pia Sundhage med texten C.H.E.F. under efter straffarna.

Punktinsatser och matkassar

Har ni gillat "Giving people" på Facebook? Om inte kan jag rekommendera att göra det. Jag gjorde det för ett år sen kanske, och sen dess har ärende efter ärende poppat upp i mitt flöde – barnfamiljer utspridda över landet som har ont om pengar, och behöver akut hjälp med att köpa en matkasse, nya skor till barnen, ryggsäckar inför skolstarten, eller kanske blöjor och mjölkersättning. Alla barnfamiljer kan söka hjälp, och alla människor kan hjälpa (efter egen förmåga). Jag tycker det är sjukt bra. Inte bara själva organisationen, utan också den rent själviska effekten i mig av att följa dem. Jag blir 1. Dagligen påmind om att det finns folk nära mig som inte har råd att köpa mat eller blöjor eller nya skor till sina barn, och det känns vettigt, och 2. Dagligen glad av att det finns så många som vill hjälpa till.

Idag poppade det för första gången (som jag sett) upp ett ärende i närheten av där jag bor, och då gjorde jag så här: mejlade giving people och sa "jag kan hjälpa till i ärende XXXX!" –> fick kontaktuppgifter till familjen –> skickade ett sms och frågade om det var något särskilt de ville ha i matkassen –> fick svar –> bestämde en tid –> handlade mat –> åkte dit –> fick en kram –> åkte hem. Klart! Så väldigt enkel och konkret punktinsats.

(Och för en sån som mig, som går omkring med en ständig känsla av att "vilja göra något" men sorgligt sällan kommer längre än till att exempelvis googla "hjälpa flyktingar gnesta", är enkla, konkreta punktinsatser DET BÄSTA SOM FINNS.)

Fattar att jag låter som en priviligerad jävla idiot som "behöver bli påmind" och "vill göra något, men..." etc, men jag är ju det också, VI ÄR MÅNGA SOM ÄR DET.

Så, tipz, gilla facebooksidan, hej på er.

söndag, augusti 14

Typ tillsammans

Söndag kväll innan vardag, imorgon börjar hur vill du ha det med lämning och hämtning i veckan, kan du lämna imorgon, så hämtar jag, och så tänkte jag vara i stan på torsdag, kanske hela kvällen, kan det funka, yes, yes, jao, ska du vara borta någon kväll? Rufus är väldigt exalterad. Han har bestämt: Vad han ska ha på sig (kanske skjorta). Hur han ska ha sitt hår (nyklippt med sprayfärg). Vad han ska prata om med sina kompisar på fritids (gaming). Svante verkar mer inne på att satsa på en karriär som ledig, och aldrig göra något annat än att ha sommarlov. Själv känner jag mig redo. Vardag  har sin charm.

Har höga förväntningar på höstens upplaga av vardag också, för vi har två kompisfamiljer som flyttat till Gnesta i sommar, som kommer ha barn på samma förskola som vi. Vi har gjort ett schema där vi turas om att hämta hela högen med fem barn några gånger i veckan, så att alla inte behöver kasta sig på tidiga tåget hem. PLUS! Vi har hyrt en kolonilott ihop där vi ska odla potatis och lök. OCH! Vi har en chattgrupp för spörsmål som: "Kan någon vattna våra tomater i helgen?" eller "Vill någon springa en runda?" eller "Ställer fram vin och ost i vardagsrummet nu, just saying, kom den som vill."

Har aldrig varit närmare känslan av att leva i kollektiv (fast i varsitt hus 100 meter från varandra). Det kanske skiter sig redan två veckor in på terminen, MEN KANSKE OCKSÅ INTE, kanske är vi genier, kanske är det så här man får ihop sitt livspussel.

fredag, augusti 12

Att köpa eller inte köpa

Igår var jag i Stockholm för första gången sen midsommar och gick förbi butik efter butik efter butik och mina ögon ba ah, den vill jag köpa, och den vill jag köpa, det där behöver jag, och barnen, måste typ ha, nya skor, oh, snygg kofta, den vill jag köpa, och den, och den, och det där, oh, en matta? Jag hatälskar det. Hat på grund av: jag behöver ju inget. Ändå är det som en betingad reflex nu för tiden, är i stan –> måste passa på att köpa grejer. Eh, nä? MÅSTE MY ASS. Sånt slös och slit och släng, bara gör't inte, världen gråter. Älsk på grund av: så löjligt kul med fina grejer, får som en liten kick i hjärnan av köp? Fy fan.

Aja.

Har i alla fall alltid två frikort i detta lilla battle inuti huvudet: Växter och böcker. Köpte: "Feminismens ABC" på grund av så oerhört jädra snygg, ska ha den liggande på soffbordet som ett litet smycke. Köpte also: Hårborste, för min gamla är försvunnen.

Köpte inte: Nån kläd som jag kan dra på mig idag och känna mig sådär härligt ny i.

Är nu stolt och besviken typ samtidigt.

LIVET.

tisdag, augusti 9

Tillbaka på jobbet

Det är tisdag (det är väl tisdag?) och jag har börjat jobba, det var någon dag sen, vi kan väl säga söndag. Med migränkänningar sitter jag i soffan, fortfarande i nattlinne klockan 16.53, och mejlar förlag efter förlag och frågar efter böcker jag vill läsa och prata om i Bladen brinner. När det trillar in pdf:er i inkorgen känns det som presenter. Jag har läst fem böcker på lika många timmar. Mina ögon flimrar. Och jag har lämnat en artikel och bokat besök i sjutton skolklasser och översatt en bilderbok, och jag har glömt ha glasögonen på mig, jag är inte van, jag får skylla mig själv, men huvudet gör ont. 

Om jag ska jämföra min stressnivå inför den här hösten med stressnivåer inför andra höstar så är den: hög. 

Det oroar mig lite. 

lördag, augusti 6

Lördag 20.23

Testar denna helt nya grej just nu: Bo hemma hos min bror (med familj) när jag är i Småland. I vanliga fall bor jag by default hemma hos mamma och pappa såklart, men den här gången har de huset fullt med annat besök, så jag bor hemma hos min bror, och det är ETT SÅNT JÄDRA MYZ, känner mig nästan kär. Nu till exempel, nu sitter han mitt emot mig och PLINKAR PÅ EN FREAKING GITARR, och han har gett mig vin och han grillar rotselleri och lagar kantarellgrejs och vi har inte sagt något till varann på säkert en halvtimme och vi lyssnar emellanåt på Elton John. Jag älskar min bror. Innan idag var vi och plockade svamp. Eller ja, letade svamp kanske. Vi hittade sammanlagt 13 stycken. Imorgon ska jag jobba. Det är ett gäng asdriftiga unga tjejer som anordnat en berättarfestival (word world - unga berättares festival) här i helgen, och jag ska dit imorgon och prata skriv i fem timmar. Också myz. Är väl kanske full eller nåt, men älskar livet. Hej på er.

tisdag, augusti 2

Ut på tur, aldrig sur

Hej från en friluftsmänniska (HEHEHE) som har TÄLTAT i skogen mitt ute i ingenstans (Närke) i natt. Det var spännande. Kanske var det 21 år sen jag tältade – i trädgården räknas inte –  sist? Och det var på Hultsfredsfestivalen, så det vet i fan om det räknas heller. Hur som helst så visade det sig att alla mina år i friluftsfrämjandet uppenbarligen fortfarande låg och skvalpade någonstans i bakhuvudet, för jag fick berätta både ditt och datt om stormkök och pinnbröd för resten av min familj och det fick mig att känna mig som ett proffs. Älskar den känslan! Funderar nu allvarligt på att köpa:

- täljkniv
- kåsa
- ny sovsäck

och göra det här till en vana. Rufus funderar i sin tur allvarligt på att bli fågelskådare. Det står mellan det eller spelutvecklare. Lille nörd, how I love him.

Aaaa.

Sen började det i alla fall regna och då HADE VI INGET GODIS, wtf? Men vi hade Bröderna Lejonhjärta, så då läste vi den i tältet och jag grät som en stucken gris en halv sida in, och det tyckte barnen var hilarious.

I natt ska jag sova i en mjuk säng med kudde.

Mmm... mjuk säng. Mmm.... kudde.

Hejhej.

lördag, juli 30

Trekilometerssommaren

Min nya springstrategi, förresten? Jag älskar den. Sjutton gånger sedan beslutet har jag nu sprungit mina 3 kilometer. Jag är väldigt stolt över det. Jag har packat mina springskor i alla packningar jag packat den här sommaren, och jag har använt dem i Småland, i Södermanland, på Gotland, i Italien. I mitt huvud tänker jag: Spring varannan dag. Så blir det inte riktigt, men nästan. Är inte det nästan helt otroligt?

(Jo.)

Det skulle fasen inte förvåna mig om jag snart börjar gilla det, rent av. Och händer det? Då kan verkligen precis vad som helst hända här i världen.

Lördagar vi minns

En dag hinner jag tydligen vara hemma i huset och vara ledig på ett ungefär, sen vaknar jag och vänder mig mot Gustav och bara: "Ska vi bygga något? Kanske de där hyllorna i skafferiet?" Det är värre än någonsin, behovet av att få något gjort, att sysselsätta händerna med något som ger resultat, gör mig trött, förbättrar miljön runt mig. Som ett konstant kli inuti. Och det är ju bra för huset (som får slipade golv, nytt skafferi, rensade grusgångar etc), men det är också ganska påfrestande att inte bara kunna s i t t a  s t i l l.

Igår var jag på loppis och köpte en gammal biostol som rensats ut från biografen här i Gnesta, och idag vaknade jag med ett ryck och kastade mig ner i hallen och började fixa med den. Perfekt stol att ha i hallen ju? Tar ingen plats när den är uppfälld, och skön att sitta i när man tar på sig skorna. Plus ganska fin. Men den saknade sidostycken, så jag fixade sidostycken. Jag tapetserade dem med samma tapet som vi har på väggen. Det tog två timmar, och gick ganska bra. Sedan började jag arbetet med att montera den. Det tog 3 timmar till, och gick åt helvete. Nu står biostolen i källaren halvfärdig, och jag är vansinnig. Var en halv sekund ifrån att lägga mig på hallgolvet och drämma hammaren rakt ner i trägolvet och skrika som en vansinnig människa strax innan jag kom på att jag kanske hellre skulle gå och laga mat, för att jag också var hungrig. OCH VARM!!!

Har dessutom:
- Tvättat lakan som nu hänger ute i ösregnet på grund av glömde.
- Tappat ett mjölkpaket på golvet.
- Missat munnen när jag skulle dricka juice och fläckat ner mitt favoritlinne.
- Inte kunnat klippa gräs på grund av regn.

Fy fan, så irriterande det kan vara, livet.

Italien, baby




Kära dagbok, vi har varit i Italien. I ett hus i Ligurien, en dryg timme med bil norr om Pisa, vid havet. Det var den där resan som skulle bli det ultimata testet för vår kompisrelation till en av våra närmsta kompisfamiljer - den där vi reste ihop för första gången och umgicks alla sju konstant i sju dygn. Det gick bra. Det har inte skurit sig. Jag kommer vilja resa någonstans med dem igen. Jag är väldigt lättad över detta, emedan jag verkligen, verkligen gillar dem.

Vad jag också verkligen, verkligen gillar: Italien. Det är fint. Hav och berg och träd och blommor och dalar och klippor och allt. Nästa gång vi åker dit struntar vi nog i att hyra bil och tar oss fram med tåg istället, för att 1. Det innebär mindre ångest för en sån som mig, och 2. Det verkar funka skitbra att åka tåg i Italien. Men i övrigt behöver jag inte ändra på upplägget. Vi hyrde ett hus som hade havsutsikt och uteplats, och på dagarna badade vi och kanske kollade på något fint, och på kvällarna badade vi bara ibland, och resten av tiden satt vi på uteplatsen och kollade på horisonten. Vi tog det lugnt. Man fick glass varenda dag. Jag köpte ett strandtyg som var ÄKTA FRÅN INDIEN och kom på hur mycket jag hatar att pruta. Jag hatar det 100%. Det bodde en råtta i trädet bredvid huset. Jag hatade den också 100%. Jag smörjde in mig med solskyddsfaktor 50. Jag hade med mig springskor och använde dem och jag såg det lutande tornet i Pisa. Jag var inte arg nästan någonting, för jag ansträngde mig som fan, och helt magiskt nog funkade det, och jag åt pasta och pizza och ost. Jag läste "Maken" av Gun-Britt Sundström för mig själv och "Mio min mio" för barnen. Stenarna på stranden var så varma att vi övervägde att köpa flipflops för att inte få brännskador under fötterna. Vi gjorde det inte, vi sprang istället, det gick sådär, man såg skitfånig ut.

På hela veckan tänkte jag inte på jobb.

Det var bra.

Det mesta var verkligen bra.

Förutom kanske hasselnötsglassen, som var beyond bra och vidare ut i världsalltet, bäst.

Jag kan rekommendera Italien.

Och det är ändå förtvivlat skönt att vara hemma.

onsdag, juli 20

Ack och ve, alla dessa rovor

Här är en lista över kroppsdelar (nerifrån och upp) jag har fruktansvärd träningsvärk i efter att ha slipat golv:

- Baksida lår
- Rumpa
- Rygg
- Höger arm
- Nacke

Ikväll har jag skurat det nyslipade golvet med linoljesåpa. Alltså verkligen, skurat, gnuggat in såpavattnet i trät med skurborste medelst all min kraft, var genomsvettig efteråt. Det sägs (jag har googlat) att man behöver skura det på samma sätt jätteofta (en gång i veckan helst) under det första året för att arbeta in såpan ordentligt i golvet, innan det levlat upp och blivit ett bra såpaskurat golv och tål att man bara skurar in ny såpa ordentligt som fan någon gång då och då. HAHA! Jag kommer antingen bli hulken under året som kommer på grund av skurande, eller kommer jag fuska med golvet. Vi får väl se.

Varje gång jag skurar något faller jag i alla fall tillbaka i huvudet i en fantasi jag hade när jag var liten: Den att jag är ett fattighjon, kanske Kulla-Gulla. Jag brukade önska mig ett vattenok, för att kunna leva mig in mer i den här fantasin, men det fick jag aldrig något, tyvärr, så nu håller jag (uppenbarligen) till godo med en skurborste.

Fantiserade (OBS! händer inte så ofta längre) också ofta om att:

- hässja hö
- gallra rovor
- behöva livnära mig på bär och rötter jag hittat i skogen
- göra "ost" av att pressa hallon i en näsduk
- dricka vatten ur ett litet plåtkärl från en porlande bäck
- ha förkläde

Jaja.

Det om detta.

Nu har jag inte tid att tänka på golv mer, för nu ska jag och Gustav se fyra avsnitt av "Stranger things" på rad. Det är så många vi har kvar. Fick slita oss från skärmen klockan 02.00 efter att ha sett de fyra första i natt, och nu tänker jag: repris på det beteendet, tack så mycket, hej.

måndag, juli 18

Det låter som inget men känns som en jackpot

Jag har slipat ett brädgolv idag. I hallen på övervåningen. Det var första gången. Känner nu: Åh gud, åh gud, min högerarm, den är så trött, lelle vännen. Ändå slipade jag inte golvet med högerarmen, jag slipade det med en (nej, två!) golvslipningsmaskiner som jag hyrde på färghandeln. Först en jättestor mastodontmaskin för de stora ytorna, och sedan en kantslipmaskin för... eh, kanterna. Det är den som tog knäcken på högerarmen, tror jag. Man behövde hålla emot skitmycket för att den inte skulle skutta iväg och slipa lite all over the place.

Men nu är jag klar! Det var inte så svårt. Jag hade ganska kul. När högerarmen hämtat sig och jag får feeling ska jag slipa hallen där nere och köket och vårt sovrum också. Vi får se när det händer. Det är inte så bråttom.

Det som förvånade mig mest med hela det här projektet var mitt beteende när kantslipmaskinen gick sönder ungefär fem sekunder in i kantslipningen. Min normala reaktion i sådana lägen brukar vara: 1. Få panik och bli skitarg och kanske börja gråta, 2. Snäsa på Gustav (!!!), 3. Tvinga honom att göra något (vad som helst!!!) för att jag vägrar ringa färghandeln och erkänna att jag är en tjej som inte kan något om slipmaskiner och behöver hjälp och riskera att de ska tycka att jag är dum, etc, etc, etc i all evighet, amen. Men idag! Idag bara suckade jag helt lugnt, tog upp telefonen, ringde färghandeln, beskrev problemet, åkte dit med kantslipen, såg på när de skruvade isär den, småpratade lite casual om remmen som gått i småbitar, lärde mig hur slipen var funtad, bad om några tips, ställde några följdfrågor, tackade för hjälpen, åkte hem och SLIPADE GOLV SOM EN CHEF, helt själv.

Vågade alltså bete mig som en helt normal och bekväm människa i en färghandel?

YEAH!

Det låter som inget, men det känns som en jackpot.

lördag, juli 16

Horisont

Hej, jag har varit på Gotland. Det här kom jag på när jag var på Gotland: HERREGUD VAD FINT DET ÄR DÄR!!! Sedan sa jag det ungefär fyra hundra gånger på tre dygn. Tre kvällar i rad har jag kollat hemnet efter fina hus jag skulle kunna bo i på ön. Jag gör det ofta när jag är någonstans där det är fint, och det är ju fint typ överallt i det här landet, så att: Hemmet och jag är like this. Det senaste året har jag kollat efter fina hus jag kan bo i: På Gotland, i Dalarna, i Bohuslän, i Skåne, i Småland, på Öland och säkert några ställen till. Sen åker jag hem och varje gång vi närmar oss Gnesta och det är typ gröna fält och kullar och skog och sjöar som breder ut sig framför ögonen tänker jag: ELLER SÖDERMANLAND?!? Vilken man ju ändå får anse vara ganska smidigt.

Men i alla fall: havet.

Jag har kommit på att jag älskar horisont.

Det ska vara tomt runt omkring, så blicken inte kan fastna på något, och det går bra med fält, men det är nästan ännu bättre med hav, och så ska man bara stå där och glo.

Får väl flytta in i en fyr eller nåt.

Utöver detta: Har fått läsa tre kapitel i Mio min Mio för Rufus. Det är väldigt mycket vackra rosor och spelande popplar och plättar med sylt och hästar med gyllene man going on än så länge. Hon sparar inte på krutet när hon öser på om rosorna, Astrid. Har inte läst ordet "vacker" så många gånger på så kort tid på länge. Hon beter sig lite som jag gör när jag är på Gotland, kan man säga. Tjatar, nästan? Men man måste ju. Är det så vackert att "det nästan kändes ledsamt inuti" när man tittar på det så är det ju.

måndag, juli 11

Måndag, semester

Kära dagbok,

jag har varit hos tandläkaren och lagat hål. Det var okej. Jag är fortfarande bedövad. Man kan säga att jag ger uttrycket "ler snett" ett ansikte.

Jag tänkte på detta när jag låg där och dreglade: Herregud vad jag inte kan tandläkarlingo? "Och så behöver jag en bluttan-bla." "Kan du räcka mig bluttan-blä?" "Blöhö-blöhö på blaha-blaha, tack." Och själv ligger man där i stolen och bara: Ok, säger du det, så. I och för sig kanske bra att sakerna inte heter logiska grejer som "den största tången" eller "mastodontborren" eller så, för då hade man väl kutat därifrån?

Det ondaste med att gå till tandläkaren är att ta röntgenbilderna. Herregud, vad jag hatar att bita ihop kring de där grejerna. Eller kring "blahöhö-bling" som de väl typ heter egentligen.

Ja, det var väl det?

Nu ska jag lägga en kvadratmeter brädgolv i ett hål på övervåningen. Sen ska jag åka och leta upp fästingbussen och vaccinera mig.

Man lever life.

måndag, juli 4

Åksjuka barn i bil

Sara bad om tips och råd kring "hur man gör för att inte bli TOKIG som förälder till stackars superåksjuk avkomma?" Vi har provat:

- Åksjukarmband från apoteket (tyckte inte de hade någon effekt, och det var svårt att få barnet att inte ta av sig dem).
- Sätta ett plåster över naveln (för att det lät så jädra SJUKT när jag fick tips om det, så vi var tvungna att prova. Internet säger att det ska funka! Jag säger: Nä.)
- Nån utskriven åksjukemedicin i flytande form som han skulle svälja. (Minns inte vad den hette, minns bara att den INTE funkade, men det kan lika väl ha berott på att han hatar att svälja flytande medicin. Han kräktes typ bara av själva medicinen?)
- Postafen (som ju är receptfria åksjuketabletter från apoteket. Jag bröt dem i små, små bitar och gav till Svante i minidos, fast han egentligen var för liten. Jag gav honom mindre än en halv, från det att han var 3, kanske. Det funkade! Lite då och då.)

Men mest har det här funkat för oss: Köra på kvällen. Oftast kräktes han inte om han somnade innan han blev illamående. Så vi har kört mycket på kvällen/natten. Och sen han blev stor nog (för att vända stolen framåt?) har det släppt. Det var kanske som värst när han var 0,5 år till 2,5 år?

Våra barn får aldrig göra något annat i bilen (läsa, se på ipad etc) än att sitta rakt upp och ner och lyssna på musik/sagor från bilhögtalarna. Så fort vi åker tåg och låter dem se på film går det åt skogen. Vi rullar ner fönster med jämna mellanrum, och tar gärna pauser. Har alltid en plastpåse i baksätet. Andan i halsen. Hjärtat i halsgropen. Eller ja, hade, nu är det faktiskt lugnare. Det underlättar ju också att han är så stor att han kan säga till när han börjar må illa nu? Innan gällde det mest att hålla utkik efter när han tog ur nappen ur munnen. Då hade man två sekunder på sig att få upp plastpåsen.

Uh.

Har ni fler tips? Ös på i kommentarsfältet!

söndag, juli 3

Semester

Grej som hänt sedan Svante blev tillräckligt stor för att åka framåtvänd i bil: Vi kan köra mer än halvtimmeslånga sträckor utan att oroa oss för kräk. Tåg är fortfarande very risky business, men bil går nästan alltid bra nu, och jädrar i havet, vad det är skönt ändå, speciellt när man kör själv. Nu är vi i Småland hos mamma och pappa. Här (HELT UNIKT!) har Island just åkt ur EM. Det var inte vad jag hoppades på. Ändå kunde jag inte göra något åt det.

Jag ska försöka vara ledig nu i några veckor.

Jag är inte alls säker på att det kommer gå så bra, och det oroar mig lite, men det skadar ju inte att försöka innan man börjar stressa upp sig över att man kommer stressa upp sig på semestern, kanske.

Börjar med: Att somna.

Sen tar vi det därifrån?

torsdag, juni 30

Sidan 94 and counting

Alltså, jag har väldigt, väldigt roligt när jag skriver den här boken jag håller på med nu. Det har jag verkligen. Det är den jag började på när Johanna och jag var i Lissabon i våras, och sen dess har jag inte direkt haft någon tid att skriva, men den här veckan har jag ju haft det, och det har varit: EN FEST.

Det här är mina (OBS! egna) roligaste (OBS! ej nödvändigtvis som i haha) grejer med den:

- Den sjuttonåriga tjejen det handlar om flyttar från Stockholm och in i ett hus på en kulle "i en by utanför en by" i Småland med sin pappa, och i verkligheten finns det huset i byn där mina föräldrar bor och har legat på den där kullen och retat mig i hela mitt liv för att det är så förbannat fint men aldrig blir till salu så att någon (till exempel jag eller något av mina syskon) kan köpa det. Det är Säljeryds mest mytomspunna hus. Jag får som små rys över hela armarna när jag tänker på att Liv i boken faktiskt får bo där och riva tapeter, och elda i vedspis, och ha möss i köket. Det är väl så nära jag någonsin kommer att komma det där huset själv, antar jag.

- Livs pappa är kommunikationskonsult och på många sätt mycket, mycket lik mannen jag lever med när det kommer till intressen och detaljer och klädstil och samtalsämnen. Både Gustav och jag fnissar nästan ihjäl oss när jag till exempel skriver om hur pappan kommer hem och har åkt tåg och är sur över utbudet av vegetarisk mat på SJ och såna grejer. Jag klipper ut och mejlar de festligaste styckena om Livs pappa till Gustav med jämna mellanrum och så skriver han LOL tillbaka när han läst.

- Det finns en tjej som åker samma buss som Liv gör till skolan varje morgon, som spelar Candy Crush hela tiden, och eftersom Liv inte har någon aning om vad tjejen egentligen heter så börjar hon i huvudet kalla henne för Candycrush, och varje gång jag skriver det tycker jag att det ser hilarious ut, för VEM HETER ENS CANDYCRUSH?!?

- Det finns även en Dostojevskij.

- Och en granne som heter Torsten som hittills bara haft typ två repliker i boken och det är "Åh, fan" och "Där ser man."

- Ja, och så är Liv den typen av person som dagdrömmer nåt så djävulskt mycket hela tiden och fantiserar ihop hela historier i huvudet om folk hon inte vet någonting om och drömmer om att skaffa ett piano för att hela kullen de bor på känns så väldigt Jane Austen, och man kan ju verkligen relatera till dagdrömmande personer som tänker sig att de är med i Förnuft & Känsla lite då och då, det kan man ju, och...

... äh.

Ju längre jag gör den här listan, desto mer känner jag att min förläggare och min redaktör eventuellt kommer att få ett mycket hårt jobb med att rensa bort sånt som jag tycker är roligt men ingen annan från den här texten om den någonsin ska bli något av värde av den i framtiden, men SKIT I DET NU, this is not the time to ifrågasätta något, jag kör på. Vi får väl se var det hamnar till slut.

onsdag, juni 29

Saker jag tänker på när mina fötter automatiskt går in på Lindex

Jag är en person fylld av äventyrslusta och nyfikenhet, som verkligen älskar att dyka ner i nya ställen jag kommer till och testa nya grejer, upptäcka, hitta smultronställena.

SKOJA.

Det här är vad jag älskar: Vanligt. Kanske även: Rutiner. Och definitivt: Sånt som känns hemma. Om jag är på ett nytt ställe (till exempel Norrköping) så blir det extra tydligt, för det är en stad jag inte känner till, plus jag hittar ingenstans, och jag känner ingen, uh-uh, bäst att snabbt som fan hitta något som kan bli en vanlig rutin i de fyra (och en halv) dagar jag är här? Alltså, jag överdriver lite nu, men ändå inte. Jag hittade till exempel simhallen. Nu kommer jag gå dit vid samma tid varje morgon resten av morgnarna jag är här. Jag kommer att ha simmat sammanlagt 4000 meter när jag åker hem härifrån på fredag. Och jag kommer att ha valt skåp på ungefär samma ställe i omklädningsrummet varje gång.

Det är kanske inte mitt mest spännande personlighetsdrag, det här, but then again, världen kryllar väl av folk som är likadana. (Det är väl inte för inte som butikskedjor funkar så bra? Jag tror folk gillar att känna igen sig.) Och det är ju inte det att jag inte gillar att upptäcka nya grejer. Det är bara det att jag gillar att upptäcka de nya grejerna lite mer andra eller tredje eller fjärde gången jag upptäcker dem.

Utan att analysera ihjäl mig tänker jag att det åtminstone i mitt fall beror på att jag gillar när jag vet hur saker och ting funkar, och att jag inte direkt gillar känslan av att inte ha kontroll när jag inte vet hur saker och ting funkar. Första gången man gör något vet man ju inte det. Det finns ett stresspåslag i det. Man kanske gör fel när man beställer vid baren istället för vid bordet när man vill ha en öl någonstans. Verkar lost när man inte vet om man ska visa busskortet för chauffören eller hålla fram det framför nån himla platta. Framstår som dum när man måste fråga efter vägen till typ... Strömmen.

(Detta "Strömmen"! Det finns ju inte med på google maps! Hur ska man då kunna sitta "hemma" i sin soffa och plugga på så man vet vad det är man förväntas gå runt innan man går utanför dörren?)

(Svar: Man frågar de man lånat lägenhet av.)

(Duh!)

(Men ändå.)

Aja.

Jag har i alla fall (förutom att automatiskt dras till Lindex och Åhléns och Indiska) idag köpt glass på Halvars, som man tydligen ska when in Norrköping, och se där! Det gick ju bra fast jag aldrig köpt glass just där förut. Nu ska jag väl snart gå mot filmstaden och se på veckans tredje bio, för det brukar jag göra på kvällarna. Jag har slut på kärleksfilmer, så jag kommer vara tvungen att se Independence day - Återkomsten. En uppföljare, alltså. Kan väl inte bli bättre.