fredag, maj 25, 2018

Kära jobbdagbok (16)

I Hollywood får barnen lära sig dramaturgi när de går i första klass. Idag har jag sett ett uppritat "story mountain" som ett sjuårigt barn fått med sig hem i läxa. Linjen börjar vid botten av berget. (Beginning - the character has a problem!). Sen går kurvan upp mot toppen av berget. (Middle - the character deals with the problem), och planar sen ut mot slutet. (The character changes or realizes something new.) I LÄXA TILL SJUÅRINGAR! Jag var trettiosju när jag började intressera mig på allvar för dylika kurvor, och hade skrivit 20 böcker.

Step up, Bjärbo.

Min kollega som visade mig Hollywoodläxan spånade i alla fall också skämtsamt om att Dramatikerförbundet och Författarförbundet borde slå sig ihop, för världarna möts nu, mycket mer än tidigare. Det finns fler och fler jobb som hamnar lite mitt emellan. Att skriva ljudserier, till exempel. Eller när Storytel inför ett writersroom, där fyra författare tillsammans ska skriva en ljudjulkalender.

Möts världarna mer nu?

Bokvärlden sneglar i alla fall rätt öppet på TV-världen, och vill använda sig av samma knep som TV-världen använder sig av, tycks det mig. (Källa: Magkänsla grundat på till exempel att jag av mitt bokförlag blivit inbjuden till dramaturgiworkshops om hur tv-serier skrivs, och att till exempel Storytel använder sig av fraser som "med inspiration från Netflix och HBO" när de beskriver sina ljudseriesatsningar.) Jag sneglar avundsjukt på TV-världen. Människor älskar tv-serier! Vem älskar att läsa en bok på papper?

Den tanken har jag varje dag, och jag hatar den.

För nåt nummer sedan i branschtidningen Svensk bokhandel var det en artikel som handlade om ungdomsboken specifikt – att den var i kris, att försäljningen gick ner, skulle den dö, kan man vända trenden? Det var ett skitintressant reportage. Jag retade mig på jättemånga saker som sas i det, men det är ju kanske bra. Makes you think. En vinkel var att det ges ut (för) många vanliga, realistiska ungdomsromaner i skolmiljö, och det är inte det "ungdomar vill ha". (Källa: En persons barn, typ.)

Undrar två grejer framförallt om det: 1. Om nu detta är sant, att "den vanliga, realistiska ungdomsromanen" inte är eftertraktad – gäller det i så fall bara ungdomsböcker? Den "vanliga, realistiska vuxenromanen", eller den "vanliga, realistiska filmen", till exempel. Hur stora publikmagneter är de? Och 2: Varför är känslan att det är så mycket lättare att bara ge upp om ungdomsböckerna, än om dessa andra områden, som riktar sig till vuxna i så fall? Folk säger saker som "har ungdomsromanen spelat ut sin roll?" och "Är det inte dags att lägga ner ungdomsboken?" helt lättvindigt, och det bara passerar förbi, typ. Hade man kunnat säga "lägg ner den vanliga, realistiska filmen" lika lätt? Det blir rätt tydligt att ungdomsboken har låg status (eller lågt självförtroende, eller vad det nu är). Inget värt, släng åt sidan, moving on. Vad vill marknaden ha? Hur ska vi vända oss ut och in för att få kidsen att läsa idag då?

Jag vill fan inte tänka så, jag vill bara försöka skriva bra berättelser.

Men det börjar bli rätt svårt att låta bli.

torsdag, maj 24, 2018

Kära jobbdagbok (15)

Maj 2018 kommer gå till historien som "mest spring på förlaget någonsin". (Lögn, men.) Har varit där flera gånger i veckan i olika ärenden. Mestadels för det där med ljudboksinspelningen (Storytel sitter i samma hus som Rabén nu för tiden), men också för att jag har släppt/ska släppa två böcker i vår, och då är det alltid lite grejs kring det, marknadsföringsmöten och sånt.

Jag älskar det nästan regelbundna springet i det där huset, bland alla de där människorna. Alla är så roliga på barnboksförlag. Alla vill jämt prata om böcker. Och varje gång man säger typ "läste du den där recensionen" eller "såg du den där artikeln" eller "har du tänkt på ditten och datten som har med det här lilla smala barnbokiga att göra" SÅ HAR DE JU DET!!! Tror fan att man aldrig vill gå därifrån.

Idag sa min bilderboksförläggare att hon kommit på att vi kunde ha möte utomhus, för hon ville "bli utsläppt". Det är den andra förläggaren på mycket kort tid som refererar till saker som händer utanför förlaget som "då när jag blev utsläppt". Skrattade högt båda gångerna. Utsläppt? Jag älskar att bli insläppt.

"Möte med förlaget" är liksom alltid en skitstor höjdpunkt i min jobbkalender.

onsdag, maj 23, 2018

Kära jobbdagbok (14)

Det krävdes fem pass i ljudstudion, och sen var råinspelningen av "Inuti huvudet är jag kul" i ljudboksversion klar. Nu ska en ljudtekniker gå igenom alla filerna, och tillsammans med en redaktör stämma av mot texten och lista allt jag behöver läsa om. Sen blir det två pass i studion till för korrigeringar och sen: Klart! Jag tror ljudboken kommer släppas nästan samtidigt som textboken, i början av juni.

På Storytel kan lyssnaromdömena på böcker vara helt brutala. "Suger!" "Provocerande dålig!" "Så jävla störig uppläsare." Det är som på Goodreads, fast nästan värre. Åh, sweet baby jesus, hoppas att jag aldrig någonsin kommer gå in och kolla omdömena på min egen bok där?

Jag kommer gå in och kolla omdömena på min egen bok där.

Där och på Goodreads och överallt kommer jag gå in och kolla, följa snittbetygen, se dem ändras dag för dag. Och jag kommer googla titeln på boken och mitt eget namn oftare än vad som är det minsta rimligt, och kolla hashtaggar på Twitter och Instagram och haka upp mig på allt som är negativt och minnas formuleringar om det i flera år sen, och låta det som är positivt bara rinna av, som på en gås.

KUL DET SKA BLI.

(Det ska det ju. Inte just att kolla omdömen, men att boken släpps och finns. Jag vill verkligen att folk ska läsa den, och engagera sig så mycket att de vill sätta betyg på den. Och tanken på att det finns folk som kommer tycka att den "suger" och är "provocerande dålig" gör mig så klart ingenting på ett teoretiskt plan, så är det ju, jag gillar att folk tycker olika, att de tycker över huvud taget, att boken fått dem att känna något. Men det hade varit lite smartare för min egen del att inte kolla, kanske.)

Hur som helst så har jag hållit boken i handen nu.

Den kom från tryckeriet i fredags, jag hämtade den i måndags, och den är skitfin, den har glansig folie i texten på omslaget, jag älskar det. Sara Acedo har gjort det. Googlar formgivare sitt eget namn och läser folks tyck och tänk om saker de formgett? Tycker folk saker om formgivning? Jag tycker saker om Sara Acedo i alla fall, och de är att hon är en av Sveriges absolut bästa bokomslagspersoner.

torsdag, maj 17, 2018

Kära jobbdagbok (13)

Att göra skolbesök är lite av ett vågspel för mig nu för tiden. När jag började kuska runt bland skolor och prata om mina böcker för åtta år sen tyckte jag det var roligt åttio procent av gångerna, och energidränerande resten. Nu är siffrorna omvända, trots att ingenting egentligen har ändrats på själva skolorna. Jag tror att jag har nästan slut på skolbesök i kroppen. Den där upplevda uppförsbacken (motståndet mot läsning, böcker, kvinnor som ser ut som elevernas vanliga svensklärare – no offence vanliga svensklärare, I love you) som jag tragglat mig uppför i varenda högstadieklass jag besökt har väl vunnit över mig i längden, I guess. Jag orkar inte riktigt med den längre, jag blir bara ledsen.

Men idag har jag varit hos femteklassare i Lidköping.

Det var skithärligt.

Har ni sett Lilla Aktuellt eller läst KP eller varit i en femma på sistone? Jag är rätt säker på att mänskligheten peakar i elvaårsåldern, Vi skulle kunna ge årskurs fem rösträtt, och årskurs fem skulle bara: *fixa biffen*. Så smarta och med, så pigga blickar.

Ibland pratar vi om favoritårskurser, jag och mina författarkompisar som också kuskar runt bland skolor. Tvåor ligger sjukt bra till, men femmor vinner. Säkert tjugo gånger har jag fått rådet ”Skriv en bok för 9-12 åringar, already! Så du får besöka femmor. Du behöver femmor!”.

Det är en speciell och alldeles särskild samlad erfarenhet som finns bland författare som åker runt bland landets skolor år ut och år in. Det roligaste skämtet vi kom på under författarveckan i Göteborg var det här: Vi skulle kunna starta ett nytt teveprogram som var som På Spåret, och tävla i ”Vilken skola är vi på väg till?”, för vi kan så sjukt mycket om tåg och bussar och hållplatser vid skolor. (Thomas Halling skulle vinna.) Även ”Vilket trestjärnigt hotell är vi på nu?” skulle kunna funka. Eller ”Vad äter man lämpligast till middag i – insert valfri liten ort – när man anländer med till busstationen söndag kväll klockan 20.12?” (Ostbågar, om man är vegetarian.) Så pass tråkiga teveprogram! Vi skrattade hela frukosten åt denna tanke.

Upplägget i Lidköping var helt optimalt: Först träffade jag eleverna i en storsamling i en timme och berättade och visade bildspel och svarade på smarta frågor. Sen träffade jag samma elever igen, fast uppdelade klassvis, och hade skrivövningar en timme till. Rätt dyrt upplägg för skolan, men otroligt bra.

måndag, maj 14, 2018

Kära jobbdagbok (12)

Redigera klart det sista på Viggo, boka tågbiljetter till Lidköping, marknadsföringsgrejs Inuti. Min lista över dagens arbetsuppgifter är rätt representativ för snittet av mina arbetsdagar. Lite ditt, lite datt, paus för plantering av luktärter i mitten.

Förlaget undrar om jag vill ha releasefest för ungdomsboken när den släpps om en månad.

Jag svarar nej.

Sen ägnar jag halva dagen åt att fundera på om det finns något (annat) jag kan göra för att boken inte ska drunkna i bokfloden. Jag vill inte att den ska drunkna. Men jag vet inte hur stor roll det spelar, vad jag gör, och jag tycker det är en balansgång som är rätt svår, hur stor dos jag pallar av den extremt dubbla känslan "stå och tuta i egen lur".

Retweeta bra recensioner, instagramma allt som sägs om boken, dela topplistor, tjata om det jag skrivit.

Jag tycker på många sätt att det är allra coolast med författare som inte tutar nästan alls. De som bara släpper sina böcker, håller käft om det i alla sociala kanaler, och låter boken leva sitt egna liv.  Men de är ju rätt få? Och kanske startar de allihop från ett annat utgångsläge.

Jag tänker det nog som tre faser. Först idéer och hittepå, sen hantverket att få ner orden och redigera dem till en bok, och sist att försöka få den boken att hitta till läsare. Nu har ju jag ett förlag som hjälper mig mer och mer ju längre in i processen jag kommer, och den sista delen skulle jag kunna släppa nästan helt om jag ville, tror jag. Men jag vill verkligen inte. Jag har jobbat med den här texten i flera år. Jag vill bära mitt bokbarn som den sista droppen vatten, och putta henne framåt om jag kan, jag tycker att det ingår.

Imorgon ska jag på medlemskväll hos författarförbundet.

"Marknadsföring – vad gör förlaget och vad kan du göra själv?"

Tänker på förhand på det som extremt intressant.

onsdag, maj 09, 2018

Kära jobbdagbok (11)

För någon vecka sen satt jag i mitt kök med min förläggare, min redaktör och illustratören Johanna Magoria, som tecknar min kapitelbok för småkids (sjuåringar, typ). ”Viggo och rädslolistan” släpps i höst, och vi spånade ihop om del två och del tre. Vad som skulle hända med Viggo och familjen i fortsättningen. Jag sa bland mycket annat: ”Jag vill utsätta Nils för nåt hemskt.” Nils är Viggos lillebrorsa. ” Kanske kan han hamna på sjukhus? Jag vill veta hur Viggo hanterar det.”

De är väldigt lika mina egna barn, Viggo och Nils.

Gräv där du står. 

Jag gräver typ inte ens, jag bara står, blir översköljd.

Ändrar massor i handling, lägger till, tar bort, hittar på, så klart. Mina verkliga barn lever inte sina liv i strukturerade dramaturgiska kurvor. Men personerna är så lika. Rädslorna, fnissen, känslorna, relationen mellan de två bröderna.

”Det är Viggos värsta tanke. Att nåt ska hända med Nils.”

Som författare finns det naturligtvis ingen mer effektiv ratt att vrida på.

”Krupp? Benbrott? Nåt ännu värre, nåt med blod?”

I helgen var mitt verkliga yngsta barn med om en cykelolycka som inkluderade blodbad, ambulans, röntgen av huvud och näsa och haka och händer, utslagna tänder och tårar.

Jag gräver inte ens, jag bara står, blir översköljd.

Det är otroligt terapeutiskt rätt ofta, detta med skrivande.

fredag, maj 04, 2018

Kära jobbdagbok (10)

En favoritgrej i mitt liv är när mina författarkompisar gör research till sina böcker genom att fråga folk saker på Facebook, och liksom använder sina vänner och sina vänners barn för att spåna fram rätt detaljer till sin bok. Det kan handla om vad femåringar önskar sig i födelsedagspresent, eller vilken låt det är rimligt att karaktärerna i en ungdomsroman dansar till när de går ut, eller vilket tevespel de ska spela, eller om referenserna funkar. "Vet dagens nioåringar vem MacGyver är?" (Nej.) 

Det engagerar skitmånga, trådarna får alltid massor av kommentarer på ingen tid alls. "Mitt barn hälsar att...", "På skolgården här säger de..." "I Västerås är det sjukt stort med..." 

Håller vuxenboksförfattare också på med den här typen av omsorg kring detaljer för att pricka helt rätt in i målgruppen de skriver för? Hoppas. Skulle hemskt gärna se tråden med förslag på vad en snart 42-årig man kan tänkas ha på sin önskelista, till exempel. Eller referensfrågan: "Vet dagens sextiosjuåringar vad Fortnite är?" (Nej.)

I alla fall frågade jag själv idag vad barn mellan 4-7 år kallar emojis för. Vet de att det heter emojis? Säger de smileys? Säger de något annat? Fick "smajlisar", "roliga hjärtan", "gubbar", "katter", "emojisar", "mojisar" "bilder", "leksaker", "smileys" och "emojis" som svar, allt på mindre än en timme. Blev i och för sig inte mycket klokare kring vad jag ska använda för ord i boken av det, men hade kul under tiden. Och lärde mig att det inte heter "emojis", förresten, utan "emojier".

Jahopp.

torsdag, maj 03, 2018

Kära jobbdagbok (9)

Småländskan passerade nålsögat. Igår gjorde jag första passet i ljudstudion för att spela in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Det var så här: Tre timmar instängd i ett pyttelitet, mörkt bås med en mikrofon, en vattenflaska och en ipad med mitt eget manus framför mig, och så instruktionen: "Kör! Du känner din text bäst."

Jag hann 65 sidor.

Blev otroligt trött i rösten.

Har över 200 sidor kvar.

Varje gång jag läser fel eller stakar mig under inspelningen ska jag trycka på en liten klickknapp jag håller i handen, så att klicket tydligt syns på ljudkurvorna hos teknikern. Fick läsa "knappt urskiljbara mot himlen" säkert sju gånger innan jag fick bokstäverna rätt i munnen, klick, klick, klick.

Jag tycker om texten.

Jag var rätt nervös för det – att jag skulle börja läsa högt och bara, men gud, vad är det här, vem har skrivit den här skiten? Jag är inte säker på att den gör sig som bäst i ljud, men jag tycker om den, och det är en lättnad.

Det händer något med en text när man läser den högt. Jag har inte skrivit den här boken med den avsikten. När jag emellanåt skriver böcker som jag vet främst kommer att högläsas så lägger jag mycket kraft på det. Testläser högt för mig själv, ändrar, laborerar med rytm och ordföljd, testläser igen för barnen, provar olika lösningar. Det är ju skitviktigt och inte alls självklart att orden ligger rätt i munnen på den som läser, att det går att högläsa texten. Men när jag skriver längre romaner för äldre läsare tänker jag inte alls så. Då ser jag bokstäver på papper framför mig, att läsarens öga ska följa en text. Jag vill att det ska vara njutbart för ögat. Så jag fifflar med radbrytningar, kommatecken, punkter. Lägger in pauser, kanske kursiver, dialoger som avbryts mitt i ord med tre punkter, sms som trillar in och bara markeras med ett annat typsnitt för att man ska förstå att det är ett sms. En text på ett papper bakar ju in formgivning och typografering i läsupplevelsen, även om man kanske inte tänker på det när man läser. Det är inte alls självklart att det går att ta bort den delen och läsa texten högt istället sen. Eller – det är klart att det går. Men det blir inte samma sak, en läst text på papper är något annat.

Jag är en person som gillar att se saker: Bilder, foton, bokstäver mot papper. Jag antar att man är olika med det? Jag är team visuell. Minns kompositioner, typsnitt, möbleringar i rum, färger som skar sig, hur långa orden var mot pappret, jag visste alltid det, när jag skulle minnas något på ett prov? Det var åtta bokstäver, det där ordet jag famlar efter i minnet, jag kommer ihåg att det stod till höger bredvid bilden, i det korta stycket, att det började med ett M. 

Jag är inte alls lika bra på att lyssna. Mina tankar bara vandrar.

Men jag gör mitt allra bästa för att göra min text så bra som möjligt för team auditiv när jag står där i ljudstudion i alla fall.

fredag, april 27, 2018

Kära jobbdagbok (8)

Emma mejlar och undrar hur det gick på bokfrukosten, där jag presenterade vår gemensamma bok för publik på förlaget igår, hur jag känner mig. Jag svarar något i stil med "det måste ha gått okej, för jag har ännu inte drabbats av ånger över något jag sa eller gjorde. Ältet kan ju fortfarande dyka upp som gubben i lådan lite när som helst, men det är i alla fall ett bra tecken att det inte trillar in i samma sekund som jag går av scenen."

Emma fattar alltid allt sånt.

Hon svarar att det är ett ständigt battle, för vid sällsynta tillfällen är man en sån där rolig, som småpratar avslappnat om ditt och datt i publika sammanhang, och får folk att skratta. Men de dagar man är det, när man har feeling, så är det ändå efteråt skamsköljningsgaranti pga "tog för mycket plats", och "hade ju tänkt vara sval och lugn". Men när man är "sval och lugn" nästa gång så känner man sig inte alls så cool som man tänkte sist, man känner sig bara tyst och feg, och så sneglar man på någon som står och har feeling i nåt annat hörn av rummet och får folk att skratta och så bara: "Det är sån man skulle va, ju!"

På pricken så.

Ellen Ekman (Lilla Berlin) var på samma bokfrukost också. Jag hann inte prata med henne, men hon hörde av sig efteråt, och det var kul, för plötsligt chattade vi om vilka av de andra författarna på bokfrukosten vi var i vår låtsasvärld, när vi stod där på scenen. I min låtsasvärld var jag Jenny Jägerfeld, för hon är jämt så himla bra på att helt avslappnat få folk att skratta och sen bara BAAM! få folk att gråta, och sen säger hon kloka saker och så slutar allt med att alla ser ut som hjärtögonemojis. Ellen var Henrik Fexeus, för han "pratade utan mick med gott magstöd".

Det tio minutrarna på scen tar mycket energi, för jag måste räkna in några timmars ältande innan, och oftast många timmars ältande efter. Men de ger uppenbarligen också upphov till mitt största livseelixir: samtal eller mejl eller chattar efteråt med smarta, roliga personer.

Det väger verkligen upp, numera.

onsdag, april 25, 2018

Kära jobbdagbok (7)

Ibland när det slår mig att jag blivit en person som pratar om mat och recept och vegetariska rätter inför stora folksamlingar på regelbunden basis vill jag skratta högt och länge rakt ut. Det händer att jag säger saker som ”en dag utan baljväxter är en förlorad dag” nästan på allvar. Hur hände det? Hur blev det så? Jag menar inte att fåna mig, men jag kunde verkligen inte se det komma. Älskar jag egentligen ens att laga mat? Verkligen inte alltid.

När jag sitter i lärarrum för att jag ska göra författarbesök i högstadieklasser och föreläsa om läsande, skrivande och ungdomsromanerna jag lagt åratal av mitt liv på är det kikärtscurry jag pratar om med lärarna. Belugabolognese. Quinoanuggets. Lasagnen med aubergine. ”Vi testade ert tips att ha röda linser i pannkakssmeten hemma i förrgår, och alla barnen åt!”

Av alla de 23 böcker jag gjort är det de tre kokböckerna riktade till vuxna som fått absolut störst spridning och genomslag.

Det är underbart.

Det är också lite, lite provocerande. (”De här 20 andra böckerna, är det inte nån som undrar nåt om dem, vill ni till exempel inte veta varför det bara är mammor med i bakgrunden i den här berättelsen, undrar ingen över papp… nä, okej, kikärtor. Har du testat att honungsrosta dem med lite vitlök och flingsalt, och ha som topping på en soppa?”)

Men mest är det underbart.

Ikväll har jag varit på en Akademibokhandel i Stockholm och pratat om linser och tofu och jordnötssmör och sås.

Det var skithärligt.

Jättemånga människor älskar verkligen sås.

tisdag, april 24, 2018

Kära jobbdagbok (6)

Min mamma ringde tidigt i våras, och annonserade att hon skulle på roadtrip med sina tre systrar genom Sverige i april. Fick de komma förbi Gnesta och hälsa på? Det fick de så klart, jag älskar min mamma och mina mostrar. Så de kom klockan elva idag och åkte klockan fyra. Jag antar således att den här tisdagen går till handlingarna som en semesterdag, för jobbat har jag inte.

Alltid när mina föräldrar ringer mig mitt på dagen så frågar de: "Vad gör du?" och då svarar jag med en ögonhimling att jag jobbar. Jag blir sjukt provocerad av att få frågan. Vad tror de att jag gör en tisdag klockan 9.30? Frågar de min bror samma sak om de ringer honom på hans nio till femjobb? Ringer de ens till honom mitt på dagen?

Ändå är frågan i allra högsta grad befogad. Jag gör tio tusen olika grejer under min arbetstid, och ibland är min arbetstid mitt i natten, det är inte alls lika säkert att jag "duuuh, jobbar?!?" klockan 9.30 en tisdag som jag försöker få det att låta som när de ställer frågan.

Men det är något med respekten för min arbetstid bland människor runt mig som jag ofta retar upp mig på. Att jag håller på att rucka på tider är en sak – jag älskar att jag kan bestämma över min arbetsdag helt själv. Ibland sover jag middag mitt på dagen. Eller jobbar från badkaret. Eller skiter i allt och ger mig själv ledigt för att jag jobbade till 01.32 dagen innan. Men så fort någon annan antyder att "du kan väl ta ledigt?" slår det blixtrar i huvudet på mig. Föräldralediga som vill äta långluncher, nån ledig som vill ta en kaffe, barn som vill gå hem från fritids, för "du är ju ändå hemma". Jag vill ju det! Men.

I måndags tyckte Gustav att jag skulle köra till tippen mitt på dagen. Enter: Snäsfest. "När jag jobbar?!?" Jag hade lätt kunnat göra det om jag kommit på det själv, men det känns som om jag är på ständig vakt.

Rör inte min arbetstid.

Eller: "Nej, jag har inte tvättat, när fan skulle jag ha gjort det?"

*har tvättat men vägrar erkänna det*

måndag, april 23, 2018

Kära jobbdagbok (5)

Jag kollar på jobbannonser på ett helt annat sätt än jag gjorde för ett år sedan. Då delade jag vidare information om lediga tjänster på förlag och bibliotek och tänkte "hoppas någon bra får det här jobbet!". Nu delar jag vidare samma information och överväger att söka varenda tjänst själv. Det har jag inte gjort på många år.

Jag tror att det är sammanhanget jag är ute efter, kanske. Att vara en del av en redaktion. Ibland när min redaktör mejlar att hon ska "bolla det här med förläggaren" så blir jag så avundsjuk att jag skriksuckar framför skärmen. Tänk, idyllen! Att bara släntra över till skrivbordet tjugo meter bort och bolla något, vad som helst. Rätt ofta dagdrömmer jag om att bli headhuntad som bollplank till ett barnboksförlag. Den tjänsten finns naturligtvis inte, men jag skulle vara så jävla bra på den, så jag dagdrömmer om det ändå.

Det är ändå mina dagdrömmar.

Luften är fri.

Detta är hur mina jobbdagar som bollplank skulle se ut: Jag skulle alltid ha ganska fina, kulturiga kläder och väldigt tjockt hår i snygga frisyrer och kanske en pelargontatuering på armen. På morgonen skulle jag komma till kontoret och säga hej och småprata lite vid kaffemaskinen. Och sen skulle jag sitta vid mitt kreativa skrivbord som var lagom stökigt och hade många pennor och pappersvaror och bara *boll* *boll* *boll* om baksidestexter och omslag och karaktärsutveckling och bildlösningar och utgivningsbeslut och marknadsföring och what not hela dagarna, och om nån sa "Lisa, skulle du kunna XX?" så skulle jag säga: "Ja!" och sen skulle jag göra det där XX skitsnabbt och jättebra så att alla bara: "Men huuuur gjorde vi innan vi anställde dig som bollplank?" Sen skulle jag kanske gå på AW med alla de andra smarta människorna som jobbade på redaktionen, och dricka två glas vin, och då skulle vi komma på några till helt sjukt smarta idéer och bli helt fnissiga för att vi var high on life och litteratur, och sen skulle dagen vara slut.

Hittar ni någon sådan jobbannons kan ni väl för all del säga till?

Så bollar jag vidare med mig själv i mitt egna huvud här hemma tillzzzzzz vidare.

fredag, april 20, 2018

Kära jobbdagbok (4)

Vi ska lägga ner vår podd. Jag sitter och räknar, gör excelark över alla böcker vi pratat om under de två år vi gjort Bladen brinner, listar titel, författarnamn, illustratör, förlag och tänkt läsarålder. Det blir många, många hundra rader på listan. Vi har intervjuat sextiosju personer och fyllt 1247 minuter med genomarbetat innehåll. Jag vågar inte räkna antalet arbetstimmar vi lagt ner på att göra programmet, läsa på, förbereda, spela in, efterarbeta, försöka sprida, för det är för många, jag vill inte veta.

Jag är stolt och bitter och frustrerad.

Folk har haft nytta och glädje av podden. Jag vet det, för varje gång jag kommit till ett bibliotek (vilket som helst!) på sistone så har bibliotekarien sagt hur mycket hon gillar att lyssna. Men.

Jag måste varje dag säga åt mig själv att avundsjuka och bitterhet inte är vare sig charmigt eller särskilt konstruktivt. Sluta, skäller jag på mig själv, det leder ingenstans, det är gnälligt, och du är inte i en position där du får gnälla, det går bra för dig. Sen postar jag en meningslös bild på instagram på kanske en blomma. 716 likes. En bild om något barnlitteraturrelaterat. 42 likes. Slår på TV:n. Radion. Öppnar tidningen. Scrollar tio mil på Kultursidorna innan jag hittar något om barnböcker. Besöker en högstadieklass som hatar läsning. Ser någon tipsa om samma gamla klassiska titlar i Litteraturgäris på Facebook så fort någon frågar om läsning för unga. Har han läst Harry Potter? Biter mig själv i handen för att inte skrika. Hos oss funkar Astrid Lindgren väldigt bra!

Jag har haft så roligt med podden. Blivit genuint lycklig varje gång jag hört någon säga att jag lyssnade på ert senaste avsnitt och nu har jag läst den där boken ni tipsade om, messat Johanna. Vi har fått en till person att läsa Under odjurspälsen/En myras liv/Vakuum! Men jag vill så gärna att alla ska fatta. Och det är så segt att få alla att fatta. Ibland känns det som att försöka springa i sirap att jobba med barnkultur. Alla de här böckerna finns! De är gjorda av personer som aldrig får fronta Kulturbilagan, som aldrig får vara i Kulturbilagan alls, som du inte vet existerar, hallå, hör nån utanför barnkulturbubblan ens att jag skriker? 

Inuti är jag en kränkt vit man när det kommer till barnlitteratur, trots att det inte ens är särskilt befogat att just jag ska vara det. Jag försöker sluta, men det går, som ni märker, oftast inte särskilt bra.

torsdag, april 19, 2018

Bladen brinner #30 och #31

Två matiga barnlitteraturprogram här då!

Det första om Norge som barnboksland. Hur är systemet bakom böckerna i Norge, vad får det för effekter på utgivningen, vad finns det för stöd, hur lätt är det att försörja sig som författare, och varför är norska bilderböcker så modiga? Vi träffar förläggaren Sverre Henmo, Birgitte Eek på Norska barnboksinstitutet och bilderboksstjärnan Mari Kanstad Johnsen!



Det andra om Gunnar Ardelius nya bok och plötsliga dramaturginördande, min egen bilderbok och mammor som dagdrömmer. Plus att Johanna har varit i Piteå och åkt bokbuss! Så sjukt mysigt inslag, ÄLSKAR BOKBUSS!

Kära jobbdagbok (3)

Jag sa till en förläggare igår att jag på regelbunden basis hör författare tala tårögt om hur fantastisk hon är på textsamtal, att hon lyfter folks böcker till helt nya höjder för att hon är en så otroligt bra läsare. Hon blev glad. Sa det där behövde jag verkligen höra, med eftertryck. Sen pratade vi om självtvivel. Jag har aldrig tänkt tanken. Att förläggare och redaktörer tvivlar på sin förmåga att mejsla fram texter, de också. Hur kan jag inte ha tänkt på det? Det är klart att de gör!

Den här förläggaren pratade om paniken när hon läste en text för första gången ibland, och bara: Men vad ska jag tillföra, tänk om jag säger fel, tänk om jag gör den sämre, vad kan jag ens om text? Det kändes som en nyckel för mig att fatta att de tankarna rör sig i huvudet även på förlagsfolk. Det säger väl något om beroendeställningen jag är i som författare kanske, att det aldrig slagit mig förr att även förläggare kan ha dagar med dåligt textsjälvförtroende. Eller så säger det något om "självupptaget ältande" igen.

Jag, jag, jaaaaag.

Herregud.

Det var ödets ironi kanske, som gjorde att Johanna sa fel namn på en av författarna vi pratade med på scen igår. Det hade inte ens gått tre timmar sen hon satt och bedyrade för mig att du måste släppa att du sa fel namn på en författare en gång i höstas, ingen minns det, det var verkligen ingen stor grej! När hon gjorde exakt samma sak nu upplevde jag det precis så: Som ett misstag, hon sa förlåt, sen var det över. Det ändrar inte mitt ältande egentligen, men det är skönt att se. Hur andra tvivlar och gör misstag, så vi andra ser. Och världen rämnar inte?

I Lotta Olssons vuxenroman "De dödas verkliga antal" är huvudpersonen förlagsredaktör, och som läsare får man följa hennes tankar om texterna hon jobbar med. Hur hon hatar dem ibland, hur hon får tvinga sig att läsa vidare. Jag älskade den boken.

onsdag, april 18, 2018

Kära jobbdagbok (2)

På pendeltåget in mot Stockholm andas jag sådär som jag gör när jag är nervös eller stressad över något, eller har känningar av ångest, ytligt och snabbt tills jag kommer på att jag andas ytligt och snabbt, och drar ett djupt andetag för att få ner luften i lungorna. De djupa andetagen låter som suckar. De kanske är suckar.

Stressen är för att jag ska moderera samtal ikväll, på en lärarkväll som Alfabeta och Lilla Piratförlaget anordnar. Jag och Johanna ska hålla i panelsamtal med sex olika författare, leda quiz, lotsa samtalet i två timmar. Jag vet att det kommer att gå bra och vara roligt. Jag vet att det här inte är någonting jag behöver stressa upp mig för. Men jag vet också att jag kommer att kunna hitta någon detalj i det jag gör under kvällen att haka upp mig på i efterhand, och sen kommer den detaljen att sitta kvar som en tagg i mitt minne i många månader, kanske år. Och nu försöker jag förebygga. Som jag alltid gör inför varje scenframträdande/poddinspelning/social tillställning. Tänka igenom allt jag ska säga, allt som kan uppstå, så jag kan undvika misstagen och göra allt rätt från början. Och eftersom det inte går att få kontroll på ”allt som kan uppstå” och eventuellt inte heller går att ”göra allt rätt från början” så andas jag i suckar.

Jag tänker till exempel ofta på att jag råkade säga fel efternamn på en författare jag intervjuade på scen i oktober. Jag sa förlåt, det är för att jag är nervös, jag vet vad du heter direkt när hon kom upp på scenen, och sen var det misstaget ur världen, säger Johanna. Det kanske det var? Men jag kommer ändå att tänka på det i många år till.

Jag har gett det här ältandet till huvudpersonen i Inuti huvudet är jag kul, som en liten present. När jag bad min vän som är psykolog att läsa manuset för att se så alla psykologiska grejer kändes okej sa hon ”hon är extremt trovärdig i sitt självupptagna ältande, jag träffar tjejer som hon i behandling varje dag.”

Hehe.

Ändå bra att kunna använda skiten till något.

tisdag, april 17, 2018

Kära jobbdagbok (1)

Det är tisdag. Jag har bestämt mig för att testa. Testet är att regelbundet skriva ner någonting om dagens jobb här, helst i slutet av varje arbetsdag, hur ointressant jag än tycker att det verkar för allmänheten. Kanske håller det en dag. Kanske fler. Det mest intressanta för mig själv är hur mycket jag tänker censurera bort.

Jag läste just in ett röstprov och skickade över det till mitt bokförlag. De verkar överväga möjligheten att låta mig läsa in ljudboksversionen av "Inuti huvudet är jag kul". Jag visste inte att den skulle bli ljudbok! Jag visste inte att man fick prata småländska på ljudböcker! Jag vet inte om jag skulle palla att höra min egen röst läsa in en ljudbok. But then again, det är ju inte jag som ska lyssna på den.

Det är obekvämt att gången nästan alltid är så här: Det kommer ett jobbförslag i mejlform i inkorgen där det inte framgår om det här är ett jobb jag förväntas göra gratis, eller om det här är ett jobb jag får betalt för. Sen är det upp till mig att skicka det vändande mejlet: Tack för frågan! Jag överväger gärna det här, men jag behöver veta hur det ser ut med arvode och tid först. Hur ser det ut med arvode och tid? Jag vet inte varför jag tycker det är så jävla jobbigt att fråga det, men det tycker jag. Kanske är det för att jag känner mig tråkig och snål som tar upp pengar hela tiden. Kanske är det för att jag blir förbannad över att behöva vara den som tar upp pengar hela tiden.

När jag födde barn ville jag nästan strypa barnmorskorna som lite vagt försökte att inte lova för mycket mitt under värkarna när jag upprepade gånger försökte på svar på hur länge det var kvar innan ungen var ute. "Det kan gå fort nu, men det kan också ta en evighet till, det är omöjligt att säga, men tänk att varje värk är en våg". När det äntligen kom in en läkare som pekade med hela handen och sa "TRE KRYSTVÄRKAR TILL, DET HÄR KOMMER GÖRA ONT SOM FAN, MEN OM FEM MINUTER ÄR BARNET UTE, DET HÄR ÄR EN SUGKLOCKA, NU KÖR VI, STÅ UT" så ville jag kyssa henne.

Det finns en liknelse här som kändes relevant nyss.

Jo, tydligheten!

Djupt in i själen blir jag lycklig när jobbförslag är pekande med hela handen. Kan och vill du göra X? Det kommer ta Y timmar, behöver vara klart inom Z veckor och du får Å betalt. Ja eller nej? Svara nu.

Jag undrar så vad de lyssnar efter när de lyssnar på ljudprovet och bestämmer sig för om min röst funkar eller inte. Jag hade problem med den här meningen, märkte jag: "Hela jävla franskaklassen står i en ring runt om mig och stirrar på mig där jag ligger."

Ring, runt, stirrar, ligger.

Kämpa, Småland!

Det var rimligt betalt, 4-5 grundpass i studion, 3 timmar åt gången, och sen två kortare pass för redigering. Klart innan maj är slut helst.

Tjuvtitt: Samtidigt i min låtsasvärld






"Samtidigt i min låtsasvärld" är en bilderbok som jag och Emma Adbåge har gjort. (Text: Yours truly, Bild: Emma Adbåge). Den är för människor mellan 4 och 104 år och den handlar om en mamma som sitter i sitt kladdiga kök en tisdagkväll och dagdrömmer. Frågar ni mig så är det roligaste med att läsa boken för ett barn 1. Att få prata om vad barnet har/gör i sin låtsasvärld, och 2. Att mamman väcker så starka känslor. Har hittills hört att hon är rolig, tokig, galen, äcklig, dålig på att städa, cool och att hon "verkar ta bättre hand om hundar än om sina barn". Little did she know där hon satt.

Finns att köpa nu på nätet eller i bokhandeln! Och den är utgiven av Rabén & Sjögren.

måndag, april 16, 2018

Kära jobbdagbok

Jag läser en så sjukt spännande bok, "Ravinen: (Så du vill bli regissör?)" av Lisa Ohlin. Det är en beskrivning av ett filmprojekt, från idé till... vet ej, för så långt har jag inte kommit. Men typ varje möte är redovisat i boken, varenda liten förhandling, alla pengar, alla beslut, alla våndor, alla vändor. Det låter inte så rafflande? Nähä, det kanske det inte gör, men det är det. Jag älskar den här typen av skapandeprocessredogörelser. Ju mer detaljerade, desto bättre. SIFFROR!

Häromdagen pratade jag och Johanna om folk som för skrivdagbok. Varken jag eller hon gör det, men det finns ju författare som verkligen gör det, skriver ner varje dag hur mycket de skrivit, hur det känts, vad som gått trögt, tankar inför nästa skrivdag, etc. GUD, vad jag skulle vilja läsa folks skrivdagböcker. Sida upp och sida ner med "Skrev tre sega sidor, hatade allt. Vad fan är problemet med den här karaktären, varför får jag inte hans röst trovärdig?" eller vad man nu kan tänkas skriva i sin skrivdagbok. Kan alla som har skrivdagböcker bara please publicera dem?

Leker med tanken på att börja använda denna blogg som daglig jobbdagbok.

Kära jobbdagbok,

seg dag, längtar efter kollegor, tror inte på min egen bokidé.

Det skulle nog vara intressant för knappt ingen mer än mig, men det kanske inte gör så himla mycket. Sen jag slutade blogga om vardag här vet jag inte vad jag ska göra med det här utrymmet riktigt. Det är en ständig censur av typen "men gud, vem vill veta något om det här", på ett helt annat sätt än jag höll på med innan när jag skrev om vad fan som helst. Otroligt märkligt, ändå? Inbillade mig tydligen att det var av stort allmänt intresse när jag rapporterade om vad jag sett på tv och pratat om med mina barn, men är helt övertygad om att allt kring jobb är ointressant för samtliga.

Jobbprat blir väl ointressant iofs för att folk tenderar att bara prata om det lyckade, ingen vill väl sänka sitt eget cv genom att prata på riktigt om sitt jobb. Utom Lisa Ohlin i "Ravinen", då kanske. Det är därför jag älskar den, bland annat.

Jaja, hejdå.

måndag, april 09, 2018

Greetings from Göteborg och Litteraturveckan

Skriver väl om detta varje år, men tycker det är en sån bra satsning: Vi är 52 författare som är i Göteborg under fem dagar nu, och tillsammans träffar vi 16000 barn i 700 klasser och pratar om böcker, skrivande och läsning. Åker kors och tvärs över hela stan, till innerstadsskolor och förortsskolor och överallt, lika för alla. Det är ett massivt samarbetsprojekt mellan stadens barnbibliotekskonsulent, barn- och skolbibliotekarier och lärare ute i stadsdelarna. Besöken finansieras delvis från Västra Götalandsregionen, tror jag.

Själv besöker jag 18 klasser i år. Idag har jag varit i Bergsjöskolan och träffat sjuor och åttor! Vi har gjort skrivövningar och pratat om att hitta på personer, och mejsla fram berättelser om dessa personer. Det har gått bättre i vissa klasser än andra, och så är det jämt.

En grej som alltid är skitsvår när jag står där framme framför en klass är den här: Att inte lägga all fokus på de som minst av allt vill delta, och istället försöka se dem som faktiskt är med, med klar blick och fullt engagemang. Det är så väldigt, väldigt lätt att glömma bort dem. Att inte ens märka dem? De sitter ofta tysta, längst fram och räcker försiktigt upp handen när andra gapar rakt ut i klassrummet. De är nästan alltid tjejer. Och de märks så himla lite. De drunknar så väldigt lätt i det andra.

Jag har gjort det här så många gånger.

Faller ändå dit på detta helt skrämmande ofta.

Och sen sitter jag på hotellrummet på kvällen och tänker: Men imorgon! Imorgon ska jag se dem först. De längst fram, som nickar tyst. Imorgon ska de få 90% av mitt fokus, och gaphalsarna får dela på resten.

Sen är det ändå nästan omöjligt att hålla det.

Men imorgon!

Då!

Då ska jag till Toleredsskolan.

torsdag, mars 22, 2018

Bladen brinner #28 & #29

Hallå, världen! Här är de två senaste avsnitten av Bladen brinner for you to klicka play på om du till exempel är en vuxen människa som intresserar dig för böcker i allmänhet och böcker för barn och unga i synnerhet, eller bara tycker att Johanna är rolig. (Det är hon!)

Det första är vårt 8 marsasvsnitt, och det innehåller serietecknaren Ellen Ekman (om att rita kroppar i barnböcker), en skitlång bra lista på feministiska läsupplevelser för unga, och ett reportage från Rosengårdsbibioteket i Malmö. Vad vill tjejerna läsa?



Det andra är dagsfärskt och handlar om böcker på film och tendenser i barnboksutgivningen just nu. Vi pratar med författaren och manusskribenten Peter Arrhenius (som bland annat skrivit manus till senaste LasseMaja-filmen) om hur man överför en bok till vita duken. Dessutom har vi varit på bio och sett David Levithans "Every day" och diskuterar den i studion. Och så djupdyker vi ner i Svenska Barnboksinstitutets statistik över utgivningen, och intervjuar Kajsa Bäckius som är bibliotekarie på SBI! Hon berättar om att det råder en vegotrend i barnboksutgivningen nu, till exempel.

onsdag, mars 21, 2018

Inuti huvudet är jag trött


Jag är nere på den här nivån nu med ungdomsboken: Läsa korr och föra in de sista ändringarna innan den ska gå till tryck. Har läst sinnessjukt koncentrerat i fem timmar utan paus nu. Jag måste sitta med en linjal under varje rad och tvinga ögonen att fokusera på varje ord, för annars hoppar blicken iväg och börjar skumma, och dagdrömma om andra ord. Vid det här laget är jag gaaaaanska trött på texten. Har läst den en miljard gånger. Men det har varit en lättredigerad bok! Jag skrev om den och jiddrade och ändrade och suddade så jädra många gånger innan jag lämnade in den, att det inte var så himla mycket jobb kvar till sluttampen den här gången. SKÖNT, ÄNDÅ! Har halva korret kvar nu innan jag lämnar in för kanske sista gången.

Annars?

Rätt uttråkad.

Jag tror att jag kanske önskar mig kollegor?

Om nån liten vecka flyttar jag in på min nya kontorsplats, i det gamla hotellet i Gnesta. Stor lokal, ännu stora planer. Hoppas det blir bra, och att alla där är asroliga hela tiden. Eller nä, delar av tiden. Vill ju helst kunna koncentrera mig emellanåt också.

söndag, mars 04, 2018

Norge, baby!

Imorgon åker jag och Johanna tåg till Oslo, för att vara där i några dagar och göra intervjuer till Bladen brinner. Stay tuned för Norgespecial i podden! Till exempel beskrivs Norge som ett paradis för bilderböcker – och med det menas (tror jag, ska grotta mer i detta) att det ekonomiska stödet som finns till förlag/upphovspersoner i Norge gör att de ekonomiska riskerna med utgivningen är mindre, och den tryggheten medför att förlagen/författarna tar ut svängarna mer i böckerna. Norska bilderböcker kan vara väldigt modiga, och ofta experimentella.

Ska bli kul!

Men innan dess: Här är det senaste avsnittet vi gjorde, som bland annat handlar om att bli refuserad. Och om att skriva lättläst!

måndag, februari 26, 2018

Februaritillståndet

Så märkligt arbetstillstånd jag hamnat i på sistone, minns knappt hur man jobbar. Barnen varvar sjukdomar med sportlov med sjukdomar, och jag väntar på att få tillbaka mitt ungdomsboksmanus med redigeringsförslag. Hade ju tänkt att göra annat under tiden, men nu varvar jag vabb med sportlov med vabb och mest... väntar, då?

I pyjamas.

Jaja.

Har haft boken ute på testläsning hos tre personer under tiden i alla fall, och de har jobbat på. En Ingelstad/Säljerydsperson som kollat så alla Ingelstad/Säljerydsdelar är på plats. En elev på Katedralskolan i Växjö, som kollat så alla Katedral/Växjö/gå på gymnasiedelar är på plats. Och en psykolog som kollat så alla psykologgrejer är på plats. Så himla bra!

Testläsning kan ju vara svårt (om man vill använda testläsningen som ett verktyg för att redigera sin text), "vad tycker du om boken" är ofta en för stor fråga att svara konkret på. Särskilt om den som testläser är någon man känner. Men jag tycker det funkar om man trattar ner det! "Läs och se om det är något i skildringen av Katedralskolan som du reagerar på som felaktigt" verkar enligt studier till exempel fungera ypperligt.

Nu: Frukost med hostande avkomma.

torsdag, februari 08, 2018

Bladen brinner #25 & #26

Varannan onsdag vid den här tiden, 23.50 alltså, sitter jag och tittar på minutvisaren på klockan och önskar att den ska ticka fram till midnatt så att jag kan lägga upp ett nytt avsnitt av Bladen brinner, fixa sajten, fixa nyhetsbrevet, fixa bluttan bli, bluttan bla och sen GÅ OCH SOVAAAAA. Ingen tvingar ju oss så klart att avsnittet ska finnas just exakt när folk vaknar på torsdagen, men vi gjorde så första gången, och jag gillar när saker är konsekventa, så... zzz.

Har till exempel meget svårt att acceptera just nu att jag glömt lägga upp förra avsnittet här på bloggen. Sånt himla tjat, här kommer två.

Avsnitt #25: Med Linda Skugge, Anna Höglund och ett reportage om ljudserier med inspiration från Netfllix och Hbo:


Och Avsnitt #26: Med författaren Emi Gunér och agenten Carin Bacho och förläggaren Marta Hedener. Vi pratar om svenska barnböcker i utlandet, och utländska barnböcker i Sverige:

onsdag, januari 31, 2018

Den inre resan ni vet


Hello från en som fuskar med kvällsjobbet och bloggar, skvallra inte. Har jiddrat på med detta härliga idag: Försöka lämna in texter till ett frilansjobb (jag skriver om barnlitteratur i varje nummer av Vi Läser, och deadline är nu) samtidigt som barnen är sjuka och jag vabbar, samtidigt som jag tvättar alla mina kläder, samtidigt som jag packar inför att ta ledigt och åka bort på semesteeeer imorgon. Det där sista är ju skithärligt på riktigt, men resten har varit lite av ett pussel. Hence: kvällsjobb. Har en text kvar innan jag får sova!

Igår kom jag på det här för tusende gången: Det roligaste som finns är att höra om folks dagdrömmar. Intervjuade en författare till podden (Emi Gunér), och vi hade bestämt att vi skulle prata om dagdrömmar för att 1. Hennes huvudperson Nina dagdrömmer i böckerna som Emi skriver, och 2. Emi dagdrömmer och 3. Jag dagdrömmer.

Vi enades om att vi tyckte att tunnelbanan var ett väldigt bra ställe för dagdrömmar, men sen skiljde vi oss ändå åt rätt rejält i hur vi brukade gå till väga med själva utformandet av drömmandet. För medan jag sitter där och fantiserar ihop olika levnadsöden och relationsdramer för folket jag ser, så visade det sig att Emi kostymerar om varenda kotte i vagnen i klädsel från andra tidsepoker, och tidsreser bakåt i fantasin. JAHA? Det har jag liksom aldrig gjort?

Tycker alla samtal borde börja med "säg din senaste dagdröm", GUD vad folk skulle få fnissa i livet då.

Här ovanför är förresten utsikten ÅTT ETT AV TRE HÅLL där Emi bor. Klart att hon dagdrömmer.

onsdag, januari 24, 2018

Omslag och sånt härl


Igår hade jag det första manusmötet med förläggare och redaktör, och det är alltid lite nervöst för SÅ PASS JOBBIGT om man kommer dit och de bara: "Bitte skriv om hela skiten, ingenting här funkar ju?" Nu var jag mest ängslig för att de skulle tycka att boken handlade för mycket om Livs pappa, also known as en vuxen person i en ungdomsbok. Men det gjorde de inte! Gick därifrån med en lista på helt hanterbara punkter att fixa till, förtydliga, skriva om samt ett helt otroligt gott humör. Det är så fruktansvärt skönt att någon annan läst och steppat in för att styra upp nu! Och ärligt så finns det ju ingenting roligare än att få prata med några andra om sin text i tre timmar, och veta att dessa "några andra" också har som enda mål att texten ska bli så bra som möjligt.

Så här ska omslaget se ut när boken släpps framåt sommaren! Det är Sara Acedo som gjort det (också) och jag är skitglad för det, för jag älskar tydligen alla omslag hon sätter sin hand vid.

Nu ska jag skriva om manuset för örtielfte gången och lyda den dära listan.

Ska på sanning bli kul.

tisdag, januari 16, 2018

Pyjamas och pockets


Det uppstår alltid någon form av urladdning efter att jag skickat in ett manus, trots att jag jämt tror att jag bara ska vakna upp dagen efter och fortsätta jobba med tio tusen andra grejer. Sen jag kom hem från Öland har jag visserligen jobbat, men extreeeemt långsamt, med extreeemt mycket motstånd, och det har bara handlat om att planera saker som ska hända... sen. Har även: Sovit middag, gått omkring i pyjamas, städat mitt kontor, lagat onödigt goda luncher till mig själv och ätit dem i soffan.

Går omkring i en härlig känslomix av konstant självhat för att jag är lat och oduglig, och konstant självälsk för att jag tydligen tillåter mig att vara lat och oduglig.

Oh, well.

"Djupa ro" är släppt som pocket nu i alla fall! Medan jag hasat omkring i pyjamas har den fått nya rekordsnygga kläder (omslag av Sara Acedo) och nu finns den till salu där pocketböcker brukar finnas, till exempel här eller här.

onsdag, januari 10, 2018

Medan jag leker



Jag startade ett matinstagramkonto –> @meravego.se 

Det gjorde jag enbart grundat på avundsjuka (alla andra får ta så fina matfoton hela tiden!) och lust (jag tycker det verkar kul att laga mat och ta kort på den!). Mina två främsta drivkrafter här i livet, alltså.

Det är ju väldigt kul med instagram på så vis att det funkar lite som en lekplats för hobbyfotografer. Jag hade till exempel inte velat eller kunnat ta på mig att fota mat (eller fota whatever) för en bok eller så, för jag kan verkligen inte tillräckligt om ljussättning eller redigering av bilder eller utrustning eller vad som helst för att det ska bli proffsbra. Men på instragram känner jag inga krav på proffsbra. Så där kan jag leka fritt. Det blir bra ibland och fult ibland, och kanske får någon vegetariska middagstips på köpet under tiden jag leker.

Har alltid tyckt att foto har varit kul på nivån: Läste det som tillval på gymnasiet, hade egen mörkerrumsutrustning som jag slabbade med i bastun hemma när jag var tjugo, har ägt systemkameror och använt dem. Men sen instagram kom har det liksom blivit en daglig grej jag håller på med på ett helt annat sätt än innan. Jag har inte ens tänkt på det själv? Men jag glömde mitt kamerabatteri på Öland nu, och har inte kunnat använda min storkamera på fyra dagar, och varenda en av de fyra dagarna har det varit ett problem.

Fräckt, ändå.

fredag, januari 05, 2018

Greetings from Öland

På vägen hit körde jag förbi en ort som hette Eremitemåla. Bortsett från e:et där i mitten, så kändes det ju som ett tecken. Jag har lånat en stuga på Öland och är här totally alone för att skriva färdigt ungdomsboken. Det är skönt. Jag vaknar när jag vill, gör ett nybörjaryogapass framför youtube (som jag är glad att ingen annan ser för HERREGUD!!!), äter frukost, skriver bok, traskar runt vid havet, skriver mer bok, lagar mat jag är sugen på, skriver mer bok, ser på tv-serier, sover, upprepar.

Jag är snart klar.

Kanske idag.

Jag skrev sista scenen precis innan jul. Men jag visste redan när jag satte punkt för den att det fanns uppenbara logiska luckor och skit som jag var tvungen att fixa till. Det sista jag gjorde innan jag tog jullov var att skriva ett dokument med punkter att se över, vrida till, göra tydligare. Det handlar som vanligt nästan bara om karaktärernas trovärdighet.

Varför går Liv med på att flytta? Varför är det så viktigt för henne att få det att funka? Varför tror hon att pappan vill flytta? Varför vill han det egentligen? Vad är det som hänt dem innan flytten, och hur påverkar det dem nu? Och varför faller X för Y och Y för Z egentligen, vad har de för karaktärsdrag som den andra längtat efter och behöver?

Helvete, så skönt det ska bli nu när jag får lämna ifrån mig texten och får hjälp av förläggare och redaktör att mejsla vidare. ÄLSKAR MEJSLET.

fredag, december 22, 2017

Bladen brinner #24 – Suger boken?

Årets sista poddavsnitt! Vi pratar med serieproffset Josefin Svenske om den kvinnliga svenska serietecknarexplosionen, och vad som händer med barnserien i skuggan av den. Och med förlagsredaktören Ylva Blomqvist om det osynliga jobbet bakom alla böcker som släpps. Plus att vi diskuterar kvalitet! Vad är en bra barnbok?

Lyssna överallt där poddar finns, eller här:

Listan

Jag skrev en lista på en lapp i slutet av sommaren, och sen klistrade jag lappen på pärmen av min anteckningsbok. (Har en, bär med mig den jämt, gör alla anteckningar till allt jobb i samma bok, skulle dö om jag blev av med den, byter när den tar slut, det är ungefär två gånger om året.)

KOKBOK/APP
PLUGG
UNGDOMSBOK
PODD

stod det på listan.

Det var de sakerna jag hade bestämt mig för att jag skulle lägga min arbetstid på under hösten, och listan skrev jag så jag inte skulle råka säga ja till tio tusen andra grejer och glömma vad jag hade bestämt. När jag skrev den kändes det helt sjukt att SKOLBESÖK/FÖRELÄSNINGAR inte ens stod med, för hello? Har gjort skolbesök i skitmånga år.

Det har gått okej, kan jag konstatera på årets sista arbetsdag. Att hålla sig till listan, alltså. Jag har inte tackat ja till tio tusen andra grejer, jag har jobbat nästan bara med de där fyra.

Det har räckt.

Så kan vi säga.

Jag är inte klar.

Men nu tar jag jullov.

På vårens lista står det UNGDOMSBOK, PODD, VIGGO och ?.

Det är ju en jävla lyx att det där frågetecknet mest bara känns kul.

fredag, december 15, 2017

Slutet på boken

Jag intervjuade en förlagsredaktör häromdagen (and her name is Ylva Blomqvist, bless her heart). Hon listade lite olika klassiska grejer som författare brukar få respons på i sina manus. Stryk en massa i början, var till exempel en sån grej. Skriv till en massa i slutet, var en annan.

Jag kan ju verkligen se det hända.

Man är nästan, nästan klar, har jobbat med texten skitlänge, har "bara" slutet klar, vill väldigt gärna nå mål. Skiss, skiss, and then som stuff happens, skiss, HÄR FÅR DU, REDAKTÖRN, NU ÄR JAG KLAAAAR!

Känner åtminstone en person som nickar nu (and her name is Johanna Lindbäck, bless her heart).

Hur som helst.

Vad jag vill komma till är: Jag ser slutet på min ungdomsbok nu. Den utspelar sig under fyra veckor, och jag har as we speak sista veckan kvar att skriva. Och jag tycker fasen inte att det känns som om jag skissar längre. (Skissat har jag gjort fram tills nu, däremot.) Jag vill gärna sticka ut hakan här och säga att slutet inte är min skissfarozon? Herregud, jag har tänkt på dessa slut-knyt ihop-upplösningsscener sen jag började skriva skiten. ÄNTLIGEN FÅR JAG SKRIVA DEM! Har så roligt nu, va.

Famous last words?

Lovar att lägga ut den bittra sanningen om jag får tillbaka manuset med ett "bygg ut slutet, det är för skissartat" sen. Samt eventuellt äta upp valfri hatt.

Bladen brinner #23 – "Smärtan tar en framåt"


Det här avsnittet av Bladen brinner blir man skrivpeppad av! (Källa: Lyssnare.) Also att man blir sugen på att läsa böckerna vi pratar om. (Källa: Andra lyssnare.) Vi intervjuar författarna Mia Öström och Elin Nilsson. Och så har vi Petter Lidbeck på besök i studion och fixar en speed-skriv-skola med honom där han lär oss allt om hur man skriver 1. Kort, 2. Med bra dialog och 3. Roligt. Seså! Tryck play.

Tjuvtitt: Mega vego


Ser ni hur tjock den blev? Här utgår jag alltså från att ni uppmärksamt glott på den enormt breda ryggen på första bilden, för whoa! Jag kan inte komma över knubbigheten!

"Mega vego" är ju en sammanslagning. Här hittar man alla recept från "Mera vego", alla recept från "Ännu mera vego" plus att vi gjort ungefär 20 nya recept (på bilderna här ser poké bowl, 15 x pålägg, Pulled portabello, Nudelsallad med halloumi, Vegoceasar och vegansnickers) och klämt in lite nya texter (till exempel "Budgetvego", "Så blir du en köksninja" och "Måste man älska grönsaker?").

Ungefär hälften av alla de hundratals recepten i boken är lakto-ovo-vegetariska. Resten är märkta med stämpeln "veganvänlig".

Och grundtanken när vi gjort recepten och boken är att ledorden: Enkelt, vardagsvänligt, hela familjen. Det betyder till exempel att vi har undvikit att använda ingredienser som kräver att man går till specialbutiker. Och att vi har delat in recepten efter hur lång tid de tar att laga. (Mest poppis är kapitlet "Kaos", med rätter som tar mindre än en halvtimme.) Plus att boken är fylld av tips och trix på hur man får alla runt borde att vilja smaka på maten!

Detta betyder: Över 300 sidor vegoinspiration! För den som inte är vegetarian, men vill äta mera grönt. Och för den som är vegetarian, men vill ha nya rätter på sin repertoar. Ett specialtips är att ge bort hela härligheten till någon som kanske just flyttat hemifrån. Jag tycker helt subjektivt att det är en bra första kokbok, med recept som är lätta att följa.

HOPPAS NI BLEV HUNGRIGA NU! Det blev jag.

Boken finns att köpa i bokhandeln, till exempel här eller här.

måndag, december 04, 2017

Mera vego som app


Det som är allra mest exalterande med att Mera vego finns som app (FRÅN OCH MED PRICK NU!) är att maten på fotona i appen ryker så jädra snyggt. Jag kan inte komma över hur barnsligt förtjust jag är i detta faktum.

Appen är gjord av Filibaba, och finns för iPhone, iPad och Apple Watch, och kostar 50 spänn (förutom den här veckan då det är introduktionspris och den är mycket billigare). As we speak innehåller den ungefär 90 av våra recept, och den fylls på successivt (automatiskt för alla som köpt den). Om ett tag kommer appen rymma alla recept från "Mera vego", alla recept från "Ännu mera vego" och alla recept från splirrans nya "Mega vego".

Förutom rykande snygga matfoton är appen också väldigt användarvänlig, skulle jag (förvisso helt partiskt, men ändå) vilja säga. Man kan till exempel söka på de livsmedel man har hemma i kylskåpet (guuuud, vad ska jag laga av den här sabla tofuuuun?) och få upp alla recept som innehåller den ingrediensen. Eller så kan man sortera och få upp bara de veganska recepten. Eller bara de glutenfria. Och så vidare!

Och recepten är indelade precis som i böckerna - efter hur lång tid de tar att laga. I kategorin "Kaos" finns snabba rätter som lämpar sig bra för jobbiga vardagar när man inte pallar laga så jädra avancerade rätter, och har bråttom. I kategorin "Vanlig vardag" finns lite lagom ambitiös vardagsmat för de dagar man har liiiite mer feeling. I "Äntligen helg" finns lite festligare middagar och rätter som kräver lite mer kärlek. I "Sött och plock" finns mellanmål, förrätter, efterrätter och sånt. Och så hittar ni också alla våra julrecept samlade i en julflik just nu!

Och man kan få hela härligheten på svenska. Eller på engelska!

Jag är inte så skitbra på att svara på tekniska frågor om appen (det är däremot Filibaba). Men jag hoppas att någon av er kanske kommer ha nytta av den! Jag kommer det. Speciellt från affären, när jag panikhandlar och har glömt hälften av ingredienserna i rätter jag själv kommit på (!!!) och inte (!!!) har kokböckerna i näven.

Sök på "Mera vego" i Appstore, så hittar ni!

(Och om sökfunktionen inte funkar - det kanske tar någon timme efter släpp innan den gör det - så kan ni använda den här länken.)

söndag, december 03, 2017

Bladen brinner #22 – Nå ut i bruset

Har ni lyssnat på det här ännu? Det var länge sen vi fick så många "ey, bra avsnitt!" som vi fått kring det här. Folk gillar Ulf Nilsson! (130 böcker and counting, däribland "Lilla syster kanin", "Adjö herr Muffin", "Alla små döda djur" och årets adventsbok "Tjoho, nu är det jul!"). Och det fattar man ju. Utöver en skitmysig intervju med honom innehåller avsnittet ett reportage om den höga utgivningstakten på barnböcker. Det gavs ut 2400 barnböcker i Sverige förra året, och då räknas ändå bara nyheterna. Det finns ju skitbra saker med det (till exempel större bredd, och fler röster som får höras). Men det finns baksidor också! Och de får man höra mer om när jag pratar med Eva Dahlin på Bonnier Carlsen, och Anna Austin på Akademibokhandeln.

Här kan man lyssna:


Eller på sajten, så klart. Ja, eller överallt där poddar finns.

tisdag, november 28, 2017

Mer än tjugo år senare


Jag var på min gamla gymnasieskola igår, Katedralskolan i Växjö, och pratade läs/skriv/bok/berättelser i aulan inför alla ettor. Visade den här bilden, som togs i samma aula för tjugoett år sen. TJUGOETT ÅR SEN! Jag står som fyra från vänster i mittenraden.

Det är ändå märkligt hur de där tre åren kunde kännas som en era. Nu känns tre år typ som en kvart, men då - jag minns det som att jag gick på gymnasiet i en evighet? Och det är inte för att det var plågsamt eller tråkigt, jag älskade verkligen gymnasiet.

(Igen: Se bild. Så pass glad.)

Det är väl för att det var viktiga år, kanske.

Korridoren kändes kortare nu.

Hur som helst himla bra för mig att få komma dit, för i boken jag skriver nu går huvudpersonen på samma skola. Fotade skåp och matsal och korridorer och små tillhåll som en besatt, och provsatt bänkar, glodde på folk, gick runt. PLUS: FICK GÅ IN I PERSONALRUMMET, det fick jag aldrig när jag gick där själv.

En av mina bästa vänner på fotot är lärare på skolan nu för tiden.

Praktiskt fixat, ändå?

Varsågod för 10 000 researchfrågor coming up, Linnea.

onsdag, november 15, 2017

Bladen brinner #21 – Sex och skalbaggar

Det här finns ute i världen! Avsnitt #21 av Bladen brinner innehåller Hampus Nessvold, snack om #metoo och sexskildringar i ungdomsböcker, och brittiska MG Leonard. Du kan lyssna överallt där poddar finns, eller direkt här:



tisdag, november 14, 2017

Astrid Lindgren lärde mig leka

Idag skulle Astrid Lindgren ha fyllt 110 år, och jag har tillbringat hela dagen på Astrid Lindgren-konferensen 2017. Olika talare har pratat på temat läsande, tänkande och medborgarskap, med utgångspunkt i Astrids världar och värden. Mycket var intressant, och i nästa avsnitt av Bladen brinner ska vi prata mer om vad vi snappade upp.

Men en sak redan nu: Många pratade (så klart) om vad Astrid Lindgrens böcker betytt för dem. Någon nämnde tröst. Någon nämnde igenkänningen i sorgen och längtan som fanns i böckerna. Någon nämnde att läsning av Astrid Lindgren innebar en konstant övning i att känna starka känslor. Nästan alla nämnde den renande gråten i allmänhet, och i Bröderna Lejonhjärta i synnerhet. Och det pratades mycket om hur bra hon var på att täcka in hela livet, alla slags barn, ur alla samhällsklasser, och alltid, alltid behålla barnperspektivet på det hon skrev.

Men ingen nämnde lek.

Är inte det underligt?

För mig är Astrid Lindgren allt det där som alla andra sa, men allra främst tror jag faktiskt att jag förknippar henne med lek. Och då menar jag inte bara att hon rent konkret har lärt mig rätt många av lekarna jag lekte när jag var liten: Inte-nudda-golv lekte jag, snodd direkt från Pippi. Sicken Blås från Emil. Sakletarrundan som Pippi går på - den har jag testat. Målat ögon på ett vedträ och lekt att det är en docka som Pyttan i "Prinsessan som inte kunde leka" har jag också gjort. Och någonstans där i den där sagosamlingen tror jag också att de använder spetsnäsdukar och pressar bär i, och låtsas att de gör ost, för det har jag också gjort, och jag kan inte fatta vad jag skulle ha fått det ifrån om det inte var från Astrid Lindgren. Jag har tyvärr inte testat att sova på nån himla höskulle, men jag har sannerligen velat.

Men jag har ju också lekt och dagdrömt mig in i själva berättelserna? Jag har varit Britta i Barnen i Bullerbyn. Jag har suttit bakom mormors jasminbuske och låtsats att den var Salikons Rosor och att jag var med i Allra Käraste Syster. Jag har lekt att jag ridit på Grim och Fjalar, lekt att jag varit en Tengilsoldat som stoppat mina småsyskon och krävt lösen: All makt åt Tengil, vår befriare. Jag har svept filtar om mig och lekt att de är osynlighetsmantlar, som i Mio min Mio, och knutit rep runt midjan och låtsats att repet varit Ronjas skinnrem.

Jag har använt Astrid Lindgrens världar som fond till mina lekar since 80-talet och jag gör det fortfarande så fort jag ska leka. (Sadly vill mina barn nästan aldrig pressa hallon genom näsdukar, eller måla ögon på vedträn, men jag kämpar på.) (Häromdagen klädde jag ut Svante till Nils Karlsson Pyssling och gjorde en chokladboll stor som Nisses köttbulle.)  Och när jag läste Bröderna Lejonhjärta för mina söner i somras och de plötsligt också började leka Tengilsoldater och också stoppade mig och krävde lösen: All makt åt Tengil, vår befriare? Jag ville höja en näve i luften och skrika ÄNTLIGEN, äntligen har vi samma referensramar!!!

Jag har naturligtvis lekt lekar direktinspirerade från andra litterära världar också (ja, jag tittar på er Lilla huset på prärien, Anne på Grönkulla och Kulla Gulla), men de är ju bara non stopen på toppen av lektårtan. Astrid Lindgren är bottnarna och vaniljkrämen och hallonsylten och grädden.

Jag har inte tänkt på det förrän idag, men så är det.